Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LIX. Ett uppehåll mellan förhören. Jesus ännu en gång inför sanhedrin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6i>. ETT UPPEHÅLL MELLAN FÖRHÖREN.
då han under den råa hopens hån och
förolämpningar leddes öfver borggården förbi
den eld, omkring hvilken både Petrus och
de öfriga hade sin plats — Herren vände
sig om och såg på Fetrus. Dock, salige de,
på hvilka Herren, om än med bedröfvelse,
likväl kärleksfullt ser! Denna mästarens blick
var för Petrus nog. Den stumma och dock
så vältaliga sorgen i denna förebrående blick
träffade såsom en genomträngande pil hans
själ.Likasom solens
strålarbortsmältasnömassans sista fäste vid klippan, innan den såsom
lavin nedstörtar utför bergets brant, så
bortsmälte i ett nu för denna i all sin mildhet
så allvarliga och genomträngande blick
apostelns falska, af menniskofruktan och
för-sagdhet plågade jag. Kristi blick var honom
nog; »han såg icke mera några fiender, han
visste icke vidare om någon fara, han hyste
icke längre någon fruktan för döden».
Kastande fliken af sin mantel öfver sitt hufvud
— så kan nämligen uttrycket epibalön i
Marc. 14: 72 tolkas — skyndade han ut i
natten. I natten skyndade han ut, men icke
såsom Judas i qyalens och förtviflans natt,
utan i syndasorgens natt, öfver hvars mörker
han snart skulle få se nådens och
förlåtelsens sol uppgå; han gick ut i natten, men
endast — såsom någon så träffande har
sagt — för att der gå den gryende
morgonens inbrott till mötes. Trosfrimodighetens
och gudsförtröstans engel hade öfvergifvit
honom, och ångerns engel tog honom sakta
vid handen. Lika allvarligt som ömt ledde
nådens ande denne förkrossade syndare inför
hans eget samvetes domstol, och der erhöll
hans gamla lif med dess svaghet,
menniskofruktan och sjelfviskhet sin dödsdom i den
sorg, som är efter Guds sinne, och som
kommer å stad bättring till salighet.
JESUS ÄNNU EN GÅNG INFÖR SANHEDBIN. 998
Det var denna synd, begången af den
lärjungen, som först hade bekänt Jesus
såsom Kristus — som en gång full af
förtröstan hade kommit honom till mötes på det
upprörda hafvet — som hade gripit till
svärdet för hans skull i Gethsemane — som
så tillförsigtligt hade försäkrat, att han långt
hellre ville dö än förneka honom — det var
denna synd, det var denna med eder
bekräftade förnekelse, som Jesus fick bevittna,
omedelbart sedan han af sina fiender blifvit
dömd till döden, och just då man begynte
’ öfverhopa honom med smädelser och grofva
förolämpningar. Ty i vaktnunmet, dit man
nu fört honom, för att han der skulle afbida
daggryningen, bröt all den råhet, ondska och
grymhet, som innerst bodde hos dessa den
judiska rättens blinde handtlangare, löst
öfver honom. Sjelfva hans ödmjukhet, hans
tystnad, hans majestät — sjelfva hans
fläek-fria oskuld och den oförnekliga storheten af
hans rykte, ja, alla de gudomliga egenskaper,
hvilka gjorde honom så oändligt upphöjd
öfver samtlige hans förföljare — allt detta
gjorde honom till ett blott så mycket
välkomnare offer för hans fienders djefvulska
grymhet. De spottade i hans ansigte, de
slogo honom med spön och med
knytnäf-varne. I sin vilda råhet och ifriga fanatism
uppfunno de nya sätt, på hvilka de efter
hjertans lust kunde drifva sitt gäckeri med
honom, hvilken nu såsom en värnlös var
öfverlemnad i deras händer. De bundo för
hans ögon, och sedan de det gjort,
kind-pustade honom somlige, i det de sade till
honom: »profetera för oss Kristus; hvem vax
det, som slog dig?» Så förgingo de kalla,
mörka timmarne af denna natt, intill dess
dagningen inbröt; och tyst och tålig stod
Guds son der midt ibland denna råa skara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
