Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LVII. I Gethsemane
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
951 jksu
att vid de orden: »jag är dei» skaran
gripits af förskräckelse, så att till och med
någre, som förvirrade och häpne drogo sig
tillbaka, störtat till marken? I sjelfva
verket kunna vi i detta fall ganska lätt förstå
händelsernas orsaker och sammanhang. Vi
få nämligen icke förgäta, att Judas var ibland
dem, och att hans sinne tvifvelsutan i detta
ögonblick var försatt i en till ångest och
förtviflan gränsande förvirring; vi få icke
heller förgäta, att österländingarne såsom
sannskyldiga naturbarn lättare än vi
vester-ländingar låta sig helt och besinningslöst
hän-rifVas af häftiga sinnesrörelser, bland hvilka
fruktan är en af dem, som villigare och
snabbare än andra meddela sig åt sin
omgifning. Vi måste också ihågkomma, att de
fleste af dem, som här voro närvarande,
säkerligen hade hört Jesu mägtiga under
omtalas, likasom de ock alla torde hafva
vetat, ätt han bland stora massor af folket
åtnjöt en profets anseende. Härtill kommer,
att det frimodiga sätt, på hvilket han trädde
denna stora skara till mötes, hvilken Judas
i sin långt drifna ängslan ansett nödvändig
för hans tillfångatagande, i deras ögon kanske
gjorde troligt, att han skulle anlita
öfvernaturliga magter om hjelp, samt vidare att de
för sin del nu voro inbegripna i utförandet
af en af dessa mörkrets och våldets
gerningar, som väl äro egnade att injaga bäfvan
hos och förlama äfven det af naturen
modigaste sinne. Taga vi allt detta i noggrant
öfvervägande, och erinra vi oss tillika, att
Kristi blotta ord och personliga sätt att vara
vid många andra tillfällen i hans lif varit
tillräckliga att dämpa ett uppvigladt folks
raseri och bereda honom en tryggad väg
midt igenom hans fiender, hafva vi alldeles
icke af nöden att vid detta tillfälle tillgripa
antagandet af ett underverk för att förklara
den omständigheten, att desse röfvare och
deras brottslige handtlangare vid Jesu
oförskräckta ord: »jag är det» plötsligt
»ryggade tillbaka och föllo till marken».
Medan sålunda desse mot den galileiske
profeten utskickade stodo der slagne med
häpnad, villrådige och försagde, sporde han
dem å nyo: »hvem söken I?»
Äter svarade de honom: »Jesus af
Naza-reth».
»Jag sade eder», svarade han, »att det
är jag; söken I nu mig, så låten desse gå.»
Han hade ju sjelf nyss sagt i sin bön till
sin himmelske fader: »af dem, hvilka du
hafver mig gifvit, borttappade jag ingen».
Dessa mästarens ord voro för apostlarne
ett vittnesbörd derom, att de icke längre
kunde vara honom till någon hjelp, och att
de nu, om de så ville, kunde tänka på sin
egen räddning. Men då de sågo, att han,
Herren sjelf, hvars tjenare de voro, icke
ämnade sätta sig till motvärn, utan att han
verkligen i detta ögonblick stod färdig att
öfverlemna sig åt sina fiender, så upplågade
ovilkorligt, om än med ett hastigt öfvergående
sken, alla känslor inom dem af ädelmod och
hängifvenhet, som fostrats i mästarens skola
under de ål*, under hvilka de fått vara till
samman med honom. Petri natur med det
häftigt uppbrusande lynnet tog ut sin rätt,
och fastän han vid ringaste eftersinnande
bort finna, att allt motstånd under de här
gifna förhållandena var förgäfves, drog han
dock sitt svärd och af högg med ett illa
rig-tadt hugg det högra örat på en öfverste
prestens tjenare, som hette Malkus. Men
Jesus hejdade ögonblickligen den gagnlösa,
farliga strid, som sålunda var på väg att
uppblossa. »Stick ditt svärd i skidan», sade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
