Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LV. Den sista måltiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
891
JESU LIF.
892
föregående dagen i fullkomlig ensamhet,
väntade de sannolikt, att han skulle äta
påskalammet i Bethanien, som för detta ändamål
räknades af rabbinerna ligga inom
Jerusalems område i vidsträcktare mening. Men
mästaren hade andra tankar. Han, det rätta
påskalammet, skulle nu en gång för alla
offras i den heliga staden, der sannolikt på
på Jesu dödsdag omkring 260,000 af de
lam, som i viss mening förebildade honom,
skulle slagtas.
Följaktligen sände han Petrus och
Johannes till Jerusalem och sade till dem, att de
vid stadsporten skulle möta en man, som
bar en vattenkruka från en af brunnarne;
honom skulle de följa till det hus, der han
ingick; för dess egare skulle de sedan
tillkännagifva mästarens önskan att der med
sina lärjungar äta påskalammet; denne
husvärd — hvilken enligt någres mening skall
hafva varit Josef af Arimathia, enligt andres
Johannes Marcus — skulle då genast till
deras förfogande ställa en tillredd sal, som
var försedd med det bord och de bänkar,
som voro erforderliga (Marc. 14: 15).
Det led emot aftonen och började
sannolikt redan skymma, då Jesus vandrade med
sina lärjungar från Bethanien den gamla
välbekanta vägen öfver Oljoberget, hvilken
hans heliga fot sedan aldrig mer skulle
beträda. Om några tilldragelser under vägen
är oss icke berättadt, lika litet som det står
i vår magt att förklara, huru han, som öfver
allt var känd, och som för blott fyra dagar
sedan mottagit stora skarors jublande
hyllning, och som redan följande dag skulle
blifva föremål för folkets hätska smäderop,
nu kunde obemärkt inträda i Jerusalem med
sina följeslagare. Vi återfinna det lilla
sällskapet först, sedan det blifvit samladt i den
»stora salen», må hända samma rum, der
de bedröfvade apostlarne några få dagar
senare för första gången fingo skåda sin
uppståndne frälsare — må hända ock samma
rum, der de sönderdelade eldstungorna vid
den första pingsthögtiden syntes på deras
hufvud.
Då de kommo dit, var måltiden färdig,
bordet dukadt och de tre bänkarne, triclinia,
för gästernas räkning försedda med sina
hyenden. Vi kunna få en någorlunda
åskådlig bild af anordningarne vid detta tillfälle,
om vi jemföra de hit hörande spridda
dragen hos evangelisterna med de ännu gängse
bruken i österlandet vid måltider af detta
slag. Vi skola efter en sådan jemförelse finna,
att dessa anordningar måste hafva varit
väsentligen afvikande från dem, med hvilka
Leonardo da Vinci med flere store mästare
i målarekonsten gjort oss bekanta. Rummet
hade troligen hvita väggar och var väl endast
försedt med de allra nödvändigaste husgeråd
och prydnader. Bänkarne eller sofforna,
hvilka voro af den storlek, att tre, eller i
nödfall flera, personer kunde hvila på dem,
voro ställda på tre sidor om ett eller flera
i brokiga färger målade låga träbord.
Hedersplatsen var den mellersta på den
mellersta bänken (jfr ofvan kol. 739). Denna
plats intogs naturligtvis vid detta tillfälle af
Kristus sjelf. Hvarje gäst låg utsträckt till
hela sin längd och stödde sig på venstra
armbågen, så att den högra handen var fri.
Vid Jesu högra sida låg den lärjungen, han
älskade, hvilken derför när som helst kunde
luta sitt hufvud intill hans bröst.
Må hända hade, just då platserna skulle
intagas, den gamla tvisten om företrädet,
hvilken Herren vid flera föregående tillfällen
lika mildt som allvarligt hade bestraffat,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
