Jesu Lif / 847-848 (1878) Author: Frederic William Farrar Translator: Fredrik August Fehr With: Hans Magnus Melin Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LI. Den sista dagen af Jesu offentliga verksamhet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

227. Judiska mynt.
(Sannolikt från tiden för Bar Kochebas uppror mot romarne [132-135 efter Kr.])

slagna mynt, som endast buro kejsarens
namn, icke derjemte hans bild. »Hvilkens
bild och öfverskrift är detta?» frågade han.
De sade till honom: »kejsarens». Hans svar,
som tillika var den enklaste lösningen af
deras listiga fråga, blef derför detta: »så
gifven då kejsaren, det kejsaren tillhör,
och Gud, det Gud tillhör». Genom detta
svar, som en gång för alla fastställde
evangelii och den evangeliska fromhetens rätta
förhållande till tingens yttre, politiska
gestaltning, undgick han lyckligt den för
honom utlagda snaran. Men få omständigheter
kunna tydligare uppenbara hela djupet af
fariseernas ondska och förderf, än att de, i
trots af detta hans gudomliga svar, dock
några dagar senare dristade sig att bland
anklagelsepunkterna emot honom äfven
uppställa den, att han »förbjudit att gifva
kejsaren skatt» (Luc. 23: 2).

Så bragtes då fariseerne och herodianerne
för denna gång till tystnad. »De
förundrade sig», heter det, »och öfvergåfvo
honom och gingo sin väg.»

Men nu trodde åter sadduceerne ordningen
vara kommen till dem att rigta ett
anfall emot Jesus. Hade de andre än lidit
nederlag, hoppades de dock för sin del på
framgång (Matth. 22: 23—33; Marc. 12: 18-27;
Luc. 20: 27-39). I Mose lag var det
stadgadt (5 Mos. 25: 5—10), att om en gift
man dog barnlös, hans broder skulle vara
skyldig att taga den dödes enka till hustru
för att uppväcka åt sin broder säd. Ett
sådant äktenskap benämdes vanligen
leviratsäktenskap af det latinska ordet levir,
»svåger». Det var på detta förhållande, som
sadduceerne stödde sitt anförande, då de nu
med stor myndighet och gäckande hån sade
till Jesus: »mästare, Moses har sagt: »om
någon dör barnlös, så skall hans broder
efter svågerskapsrätten taga hans hustru till
äkta och uppväcka säd åt sin broder.» Nu
voro när oss sju bröder, och den förste gifte
sig och dog, och, emedan han icke hade
någon afkomma, efterlemnade han sin hustru
åt sin broder. Sammalunda ock den andre
och den tredje allt intill den sjunde. Sist
af alla blef ock qvinnan död. Hvilken af
de sju skall i uppståndelsen få henne till
hustru? Ty de hafva alle haft henne».
Fariseerne, som redan på förhand tänkt sig en
sådan möjlighet, hade — efter talmudiska
källor att döma — gifvit en mycket enkel
lösning af spörsmålet. De hade nämligen
förordnat, att i sådant fall hustrun i
uppståndelsen skulle tillhöra sin förste man.
Det svar, Jesus gaf desse spörjande, var af
ett helt olika skaplynne: »I faren vilse»,
sade han, »emedan I icke förstån skrifterna
ej heller Guds kraft. Ty i uppståndelsen
hvarken tager man sig hustru, eller gifves
qvinna åt man, utan de äro såsom Guds
änglar i himmelen». Och ännu ett ord

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>