Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXXV. Den stora bekännelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
629
35. DEN STOEA BEKÄNNELSEN.
630
skulle öfverantvardas i hedningarnes händer.
Han sade dem väl, att han skulle blifva
dödad, men ännu lät han dem icke veta, att
han skulle korsfästas. Han uppenbarade för
dem af hvad komma skulle endast så mycket,
som de förmådde höra, och han tillade till
deras tröst och uppmuntran det bestämda
löftet, att han skulle uppstå igen på den
tredje dagen.
Men apostlarne »förstodo icke hans ord,
och talet var dem så fördoldt, att de icke
kunde förstå det». Och nu såsom vid så
många andra tillfällen voro de fattade af en
öfvernaturlig vördnad för honom, så att de
»fruktade att fråga honom». Förutsägelsen
om hans död innebar något så fullkomligt
främmande för hela deras sätt att se och
tänka, att de endast slogo den ifrån sig
såsom något obegripligt, såsom en hemlighet,
hvilken de icke kunde fatta. Hvad åter
uppståndelsen beträffade, måste till och med de
mest upplyste ibland dem, då de hörde derom
talas, fråga hvarandra, hvad dermed kunde
menas.
Men Petrus trodde i sin oöfverlagda ifver,
att han hade förstått Kristi ord, och att han
visste en utväg att förekomma den hotande
olyckan. I missrigtad, djerf nitälskan afbröt
han derför plötsligt mästaren, i det han
fattade honom vid handen eller i manteln
och ledde honom någraN steg afsides från de
öfriga lärjungarne. Och här dristade han
sig till ingenting mindre än att tillrättavisa
honom, som .var hans herre och mästare.
»Bevare dig Gud, Herre», utbrast han, »detta
skall icke vederfaras dig.» Men Kristus
bestraffade med tydlig förtrytelse hans
verldslighet och förmätenhet. I det han vände sig
bort från honom, fäste han sina ögon på de
andra lärjungarne och utropade, så att alla
kunde höra det: »gäck bort ifrån mig, satan,
du är mig till förargelse, ty du besinnar icke,
det Gud tillhör, utan det menniskor tillhör».
Denna din rätt och slätt verldsliga
uppfattning, ville han säga, detta ditt försök att
afhålla mig från mitt »dödsdop», är en synd
emot Guds heliga afsigter.
•»Gack bort ifrån mig, satan!» — Vår
frälsare nyttjar alltså här samma uttryck,
som han en gång hade rigtat emot frestaren
i ölenen. Bestraffningen var sträng, men har
dock troligen en hårdare klang i våra öron,
än den hade i deras, till hvilka dessa ord
ursprungligen talades. Ordet satan betyder
nämligen i sig sjelft ingenting annat an
»motståndare» och förekommer i gamla
testamentet så långt ifrån uteslutande om
menniskoslägtets store motståndare, att det der
till och med tillägges stridande englar. Ordet
var i sjelfva verket bland judarne, såsom
ännu i dag är händelsen i österlandet, en
vanlig benämning på hvarje i någon högre
grad djerf, förslagen och farlig företeelse —
på hvarje hendig motståndare eller öppen
fiende*. Men dess särskilda tillämplighet i
detta fall berodde derpå, att Petrus här i
sjelfva verket förde enahanda tal med det,
hvilket frestaren i öknen hade användt. Och
då Jesus kallar Petrus ett hinder eller en
stötesten, syftar han sannolikt åter på hans
* Så förekommer till exempel i 4 Mos. 22: 22. 32 detta samma hebreiska ord tvenne gånger om engelen,
som gjorde motstånd emot Bileam; i 1 Kon. 11: 14 brukas det om Hadad och i samma kapitel, vers 23, om
Eezon; i 1 Sam. 29: 4 använda filisteerne det om David. Enahanda språkbruk möter oss ock i koranen.
I rabbinska skrifter förekomma sådana uttryck som: »när en tjur rusar emot en menniska, hoppar satan upp
mellan hans båda horn». »Om en qvinnas hår är obetäckt», säger rabbi Simeon, »komma onda andar och
sätta sig på det* (jfr 1 Kor. 11: 5).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
