Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXXI. Tilltagande motstånd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
547
JESU IW.
548
förtrytelse än var, kunde de dock icke
förneka sjelfva saken, ty Kristi helbregdagörande
under voro bestyrkta af många hundrade
. vittnen. Det var dem derföre klart, att det
stridssätt, de hittills hade valt, icke skulle
leda till målet. Att påstå, att Kristus genom
sina ord gjort sig skyldig till hädelse emot
Gud, skulle blott hafva tjenat att ännu mera
framhålla hans gerningars undergörande
magt.
2. Icke heller tyckas Jesu fiender vidare
hafva velat framkomma med den
beskyllningen, att han skulle vara en »frå-ssare och
vindrinkare», en beskyllning, om hvilken vi
endast genom ett yttrande af vår frälsare
sjelf hafva kunskap (Matth. 11: 19). Denna
beskyllning var så påtagligen falsk och
illvillig, att den omöjligen kunde göra honom
någon skada, enär hvar man visste, att, om
han än icke antagit Johannes Döparens
stränga, asketiska lefnadssätt, hän dock lefde
ett arbetsamt, försakande lif och, i likhet
med äfven de mest nogräknade bland
fariséerna, knappast mottog inbjudning till andra
gästabud än sådana, vid hvilka han visste
sig skola få tillfälle att undervisa och göra
väL Förtalet måste tystna, ifrån den stund
Jesus liknade sitt samtida slägte af
menniskor vid egensinniga och nyckfulla barn,
hvilka ingen kan göra till lags; honom
anklagade de för omåttlighet, derföre att han
icke drog sig undan hvarje oskyldigt
gästabud, till hvilket han blef inbjuden, och om
Johannes påstodo de, att han hade djefvulen,
derföre att han gick sina vägar för sig och
uppträdde med obeveklig stränghet emot det
rådande allmänna förderfvet.
3. En vida svårare och farligare
förargelse vållades deraf, att Jesus hade valt
Mattheus, tullnären, till sin apostel, och att
han med sådan frisinnad fördragsamhet, för
att icke säga förkärlek, umgicks med
publikaner och syndare (jfr Matth. 9:11; 11:19;
Luc. 5: 30; 7: 34; 19: 7). Bland de dåtida
judarne hade de religiösa olikheterna skapat
skilnader menniskorna emellan fullt
jemför-liga med de vid sträng kastindelning rådande.
Ingen mindre än den store lagläraren Hillel
sjelf hade uttryckligen sagt, att »ingen
okunnig menniska kunde frälsat sig ifrån synd
och ingen nian af folket (det är en sådan,
som icke strängt iakttog de fariseiska
stadgarne) vara from». En i fariséernas skolor
uppfostrad jude betraktade den stora
mängden af sitt eget folk såsom förbannad,
emedan den »icke kände lagen»; och med samma
• högdragenhet, med hvilken juden såsom jude
blickade ned på den omgifvande
hedna-verlden, blickade äfven fariseen såsom farisé
ned på alla icke-fariseer, anseende dem föga
bättre än hedningar. Men här var en, som
fritt och otvunget, utan någon anstrykning
. af stolthet eller motvilja, trädde i beröring
med uppenbara syndare och allmänt
missaktade publikaner. Ja, än mer, här var en,
som tillät, att en qvinna, från hvilken sju
djeflar blifvit utdrifna, åtföljde honom på
hans vandringar, och att skökor badade hans
fötter med sina tårar. Hvilken olikhet emot
fariseerne, som ansågo sig blifva orenade
genom blotta vidrörandet af dem, som stått
i beröring med den oheliga folkhopen, och
hvilka uppställt såsom en bestämd regel,
att ingen till gäst i sitt hus fick mottaga
någon, som han misstänkte vara en syndare!
Redan i början af sin lärareverksamhet
hade Jesus bemött denna anklagelse genom
att mildt förebrående hänvisa sina
motståndare till det bekanta stället hos profeten
Hosea, som han med sådan förkärlek an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
