Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXVIII. Johannes Döparens halshuggning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
507
JBSU LIF.
508
Kunde hon hoppas att ännu mer uppjaga
de närvarandes munterhet genom att låta
dem se en ung, intagande flicka begära —
ja, spotskt fordra — att nu, på stället, på
ett af de gyllene fat, som prydde bordet, åt
henne skulle framräckas det blodiga hufvudet
af den store profet, hvars blotta ord kommit
tusendens trotsiga hjertan att bäfva?
o
Om så var, så misstog hon sig.
Åtminstone hos tetrarken väckte hennes begäran
oblandad bedröfvelse, ja, den tillintetgjorde
rent af det behagliga intrycket af hennes
föregående dans; det blef ett bittert slut på
gästabudshögtidligheterna. Fruktan,
beräkning, samvetsagg, vidskepelse, ja, hvarje gnista
af bättre "känslor, som ännu kunde finnas
qvar i detta allt igenom af onda lidelser
förderfvade hjerta, allt kom honom att i
första ögonblicket med afsky rygga tillbaka
för denna plötsliga dödsdom. Han måste
hafva känt, att han mot sin egen vilja blifvit
förd i en snara af sin grymma älskarinnas
listiga konstgrepp. Om ett enda drag af
oförskräckt manlighet funnits qvar hos
honom, skulle han hafva afspisat denna
begäran såsom orimlig, alldenstund han hvarken
genom sin eds bokstaf eller ända kunde
anse sig bunden att uppfylla en sådan
begäran, ty den enes lif kan ju omöjligen gifvas
såsom gåfva åt den andre. Eller hvarföre
förklarade han icke med eftertryck och
bestämdhet, att då hon kunde begära en sådan
sak, hans egen heder fordrade, att han icke
höll utan bröt sin ed? Men en låg stolthet
och föraktlig menniskofruktan segrade, öfver
hans bättre känslor. Mera rädd för sina
gästers anmärkningar ah för den kommande
vredens dag med dess förtärande
samvets-qval, sände han genast en bödel till
fängelset, och på en feg, utsväfvande tyranns
bud och för att tillfredsställa en skamlös
flickas vidriga infall föll så den ädle
profetens hufvud för bilan.
I mörker och hemlighet utfördes dådet,
och om någon såg det, öppnades dock aldrig
hans läppar att berätta, hvad han såg; men
bödeln framträdde i ljuset, bärande vid håret
det ädla, af dödens blekhet öfvergjutna
hufvudet, hvilket strax derpå lades på ett fat
från det kungliga bordet. Den unga
danser-skan mottog det och bar nu, en
skräck-iugifvande Megaera lik, den gräsliga bördan
till sin moder. Låtom oss hoppas, att den
fasaväckande synen aldrig förgick ur de båda
qvinnornas minne, utan att den förföljde deras
själar till deras sista dag.
Hvad som vederfors det afhuggna
hufvudet, veta vi ej. Traditionen berättar, att
Herodias utfärdade befallning, att den
stympade kroppen skulle kastas öfver
fästningsvallarne till ett byte för hundar och gamar.
Men för henne, som sålunda rasade emot
oskyldigt blod, slog dock snart hämndens
timme.
Johannes’ lärjungar — må hända var
Manaen, esseern, Herodes Antipas’
fosterbroder (Apostlag. 13: 1), en bland dem —
togo hans lekamen och begrofvo den. Deras
nästa omsorg var att med bitter sorg i hjertat
gå och förtälja för Jesus, att hans vän och
förelöpare — den förste, som burit
vittnesbörd om honom, och öfver hvilken han sjelf
uttalat ett så herligt loford — var död.
Ungefär vid samma tid återvände ock
Jesu apostlar från sina missionsresor och
berättade för sin mästare allt, hvad de hade
gjort och lärt. De hade predikat bättring,
de hade utdrifvit djeflar, de hade smort de
sjuka med olja och helat dem (jfr Jak. 5:14).
Men berättelsen om deras verksamhet är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
