Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Frestelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ansetts såsom en passande tillhållsort för
onda andar, en plats der, för att nyttja
profeternas språk, ugglorna dväljas och gastarne
dansa.
Och här var det, som Jesus — enligt
hvad vi läsa hos den andre evangelisten
(Marc. 1: 13) — »var med vilddjuren». De
gjorde honom intet ondt. »På lejon och
huggormar skall du gå och trampa uppå
det unga lejonet och draken.» Så hade Guds
röst talat i forna dagar (Ps. 91: 13)[1], och
på Kristus så väl som på mer än en af hans
lärjungar har det löftet gått i fullbordan.
Men derföre behöfva icke de, hvilkas skygga
tro bäfvar tillbaka för allt, som tyder på
underverk, här blifva bestörte. Ty det
ligger ingenting onaturligt deruti — det
bekräftas ock af en myckenhet exempel från
både äldre och nyare tider — att de vilda
djuren kunna draga sig tillbaka och tämja
sitt vilda lynne inför en mensklig
öfverlägsenhet, som full af allvar och dock på
ett mildt och saktmodigt sätt träder dem
till mötes. De första århundradenas kristne
betyga med en mun, att den thebanska
öknens vilda djur aldrig gjorde de fromme
eremiterna, som fast mer fritt och otvunget
vistades ibland dem, någon skada; och vi
hafva ingen orsak att betvifla dylika utsagors
sanningsenlighet. Huru mycket mer skulle
då icke han, hvilken såsom ingen annan var
helig och obesmittad och fri ifrån synd,
genom sin blotta personlighets magt kunna
hålla på afstånd från sig eller lägga till sina
fötter markens blodtörstiga djur! Ja, såsom
i katakomberna och på andra den äldsta
tidens kristna minnesmärken vår frälsare
framställes under bilden af Orfeus, som med
sin tjusande sång betvingar hela naturen,
så har ock allt, hvad som var sant och skönt
i den gamla hedniska sagan, funnit sin
härligaste uppfyllelse i Kristi lif och verk.
Och han var uti öknen i fyrtio dagar.
Detta talet fyrtio förekommer på upprepade
ställen i den heliga skrift och synes alltid
stå i sammanhang med berättelsen om någon
frestelse eller anfäktning. Det är också
tydligen ett heligt och betecknande tal. Fyrtio
dagar var det, som Moses dröjde på berget
Sinai, fyrtio dagar var det ock, som Elias
vistades i öknen, andra exempel att
förtiga. Under ögonblick af stor rörelse och
själsspänning är det, som om kroppens
vanliga behof trädde sjelfmant tillbaka eller
rent af upphörde att finnas till; derföre,
äfven om vi icke ha att alldeles efter
bokstafven uppfatta Lucas’ ord: »Han åt
ingenting.», kunna vi dock antaga, att Jesus dessa
dagar hade nog för sitt uppehälle af de ringa
frukter, som funnos i öknen; »men då de
dagarne ändade voro, hungrade honom». Då
var frestarens stund kommen. Hela den
föregående tiden hade varit en enda
oafbrutet fortgående inre strid. Hvem vet icke
af egen erfarenhet eller af andras utsagor,
att under afgörande stunder af ovanligt
spännande art den menskliga naturen kan
stå ut med otroliga mödor och
ansträngningar; soldater kunna ju fäkta en hel lång
dags strid till slut icke vetande om eller
glömmande sina sår. Men när entusiasmen
är förbi, när själsspänningen gifver vika, när
den inre elden brunnit ut, när naturen, trött
och öfveransträngd, återkräfver små
rättigheter — med ett ord, när en kraftig
reaktion inträder, som lemnar menniskan
nedslagen, modlös och uttröttad — då är en
tid af yttersta fara för handen, och det har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
