Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Johannes' döpelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
messias, stod redan midt ibland dem, men
de kände honom icke.
Om tvenne ting var det alltså, som
Johannes först och sist talade: om bättringens
nödvändighet och det himmelska rikets
annalkande; de voro de båda hufvudpunkter,
kring hvilka hela hans predikan rörde sig.
Han stöddo icke sina utsagors trovärdighet
på något enda underverk; äfven utan sådana
tvekade han icke att i kraft af sin
gudomliga kallelse uttala både hotelser och löften.
Han hotade skrymtarne och de obotfärdige
med död och fördömelse; han utlofvade
förlåtelse åt de botfärdige, han utlofvade
upptagande i himmelriket åt de renhjertade
och fromme. Hela det gamla förbundets
innehåll fans så att säga sammanfattadt i
Johannes’ predikan; ty här fans både lag och
profetia, både syndernas förkunnande och
löfte om syndernas förlåtelse, både den eld,
som bränner och förtär, och det ljus, som
upplyser och hugsvalar.
Till denna predikan, till denna döpelse
kom också Jesus, när han var trettio år
gammal. Johannes var en slägting till
honom, men förhållandena hade hittills fört
dem åt alldeles olika håll. Johannes hade
vuxit upp i Juda stam (jfr Luc. 1: 39), må
hända, såsom man af gammalt har
antagit, i preststaden Jutta långt bort i söder
nära Hebron; Jesus åter hade lefvat djupt
undangömd i timmermannens verkstad i
Galileen. När derföre han först kom till
Jordans stränder, kände honom ej hans egen
store förelöpare, såsom denne två gånger
uttryckligen betygar. Och likväl, ehuru Jesus
ännu icke uppenbarat sig för honom såsom
messias, var der dock någonting i hans blick,
någonting i hela hans heliga umgängelse,
som på en gång öfverväldigade och intog
med oemotståndlig magt den stränge
botpredikaren i öknen. Denne store professorn
utan räddhåga vågade förehålla konungar
deras synder och afslöja fariseernas
skrymteri, förlorar här plötsligt modet, då
nazareern nalkas honom. Likasom när någon
okänd fruktan stäcker örnens djerfva flygt
och gör, att han med sänkta vingar närmar
sig jorden, så blef ock inför Kristi syndfria
företeelse öknens vilde profet undergifven och
ödmjuk som ett barn. Den kämpakraft, som
ingen härsmagt i verlden kunde göra
försagd, det höga mod, som kom hierarker att
darra och furstar att blekna, böjer sig inför
och tillbeder den inre kraft, som här döljer
sig under den yttre ringhetens skepnad.
Johannes ödmjukar sig för den obefläckade
mensklighet, som träder honom till mötes i
nazareerns person, innan han ännu kommit
till insigt om den personens i allra högsta
mening gudomliga sändning. Han nekar till
en början på fullaste allvar att villfara Jesu
begäran att blifva döpt. Han, som hade
mottagit alla andras bekännelser, gör nu,
genomträngd af vördnad och ödmjukhet, sin
egen. »Jag behöfver varda döpt af dig, och
du kommer till mig.»
Det svar, Jesus här gifver, innehåller det
andra i ordningen af de yttranden, vi hafva
oss förvarade af hans mun, och det första,
som är oss bekant efter tillträdandet af hans
offentliga lärarekall. Så läsa vi: »Då
svarade Jesus och sade till honom: Låt nu så
ske, ty det höfves oss att så uppfylla all
rättfärdighet.»
»Jag skall stänka öfver eder rent vatten,
och I skolen rene varda» (Hez. 36: 25) —
det tyckes hafva varit det ständigt
återkommande ordet i Johannes’ budskap till de
syndare, som voro upprigtigt botfärdiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
