Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjuguandra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
266
Just nu strömmar den in i mitt eländigt dumma öra,
och jag kan inte uppfatta den.»
Harley var skeptisk, men hennes kvinnliga instinkt
hade gissat rätt.
»Jag vet det!» bedyrade hon. »Jag försäkrar att
han skulle kunna berätta alla sin äventyr, om vi bara
förstode honom. Ingen annan hund har någonsin
talat så till mig. Det är en hel historia, jag känner
att den gör intryck på mig. Ibland är jag nästan
säker på att han berättar om glädje, kärlek,
hänförelse och strid. Sedan är det åter harm, kränkt stolthet,
förtvivlan och sorg.»
»Naturligtvis», instämde Harley helt lugnt, »en vit
mans hund som förirrat sig till Malaitas
människo-ätare skulle erfara alla sådana känslor, och lika
naturligt är det att en vit mans kvinna, en min tös’, en
älsklig, förtjusande Villa Kennan, kan på egen hand
fantisera ihop en sådan hunds erfarenheter och ta hans
dumma läten för en hel berättelse om dem och inte
förstår att det bara är inbillningsfoster av hennes eget
förtrollande, känsliga, deltagande lilla jag. Havets
sång ur snäckans mun... tack så mycket! Den sång
man själv diktar om havet och inlägger i snäckan.»
»Just så.»
»Ja, det är alltid just så», avbröt han henne i
kavaljermässig ton, »du har alltid rätt, i synnerhet då du
har mest orätt. Naturligtvis inte i fråga om
navigation eller sådant som multiplikationstabellen, där
verklighetens solida tackel och tåg måste hjälpa ens
farkost fram mellan havets blindskär och grynnor; men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
