Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
135
genom en lycklig slump hade slungats i luften oskadd,
hade dragit den slutsatsen att de vita männen själva
voro dynamit, gjorda av samma materia varmed de
sköto snabba stim av rödfisk eller i nödens yttersta
stund sprängde i luften sig själva och de fartyg
varmed de färdades på havet från avlägsna orter. Och
på detta ostadiga och dödsskrämmande ämne, varav
han visste att van Horn var danad, trampade han
ändå nu tungt med hela sin imponerande kropp och
djärvdes utmana det med sin hänsynslöshet även
med risk att det skulle explodera.
»Hör på», började han, »vad kalla ni det att låta
migs män stanna hos er för länge?» — Vilket var
en sanningsenlig och korrekt beskyllning för att de
arbetare van Horn nyss återlämnat hade varit borta
i tre och ett halvt år i stället för tre.
»Ni tala så att jag bli mycket ond på er», fräste
van Horn och tilläde sedan diplomatiskt, i det han
dök ned med handen i en uppslagen halvlåda med
tobak och tog upp en handfull av dess innehåll:
»Mycket bättre att ni röka och tala godt tal.»
Men Nau-hau gjorde en gravitetiskt avvisande
åtbörd, fastän han brann av begär att ta emot gåvan.
»Fullt upp tobak hos mig», ljög han. »Vad kalla
ni män gå bort och icke komma tillbaka?» frågade
han.
Van Horn drog upp den långa, slankiga
räken-skapsboken ur vecket på sitt ländskynke, och medan
han genomögnade dess sidor, imponerade han på
Nau-hau med dynamiten i den vite mannens över-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
