Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
71
örhinnor, gled han fortfarande utför sin nya och
ostadiga världs branta däck. Men han dunsade ej emot
relingen, som skulle ha krossat hans bräckliga
revben. Hans fall blev mjukt tack vare det varma
havsvattnet som forsade in över den begravda relingen
i en flod av matt fosforescerande eld. Han snärjde
in sig i ett virrvarr av drivande trossar, då han sträckte
ut för att simma.
Och han sam icke för att rädda sitt liv, icke av
dödsfruktan. Han hade blott en idé i sitt huvud.
Var var kaptenen? Icke att han hade någon tanke
på att försöka rädda kaptenen eller kunde vara
honom till någon hjälp. Det var kärleken som alltid
driver en bort till den älskade. Som modern under
en katastrof försöker rycka till sig sitt barn, som
den döende greken mindes sitt ljuva Argos, som
soldaterna på ett slagfält ge upp andan med sina
kvinnors namn på läpparna, så längtade Jerry efter
skepparen i denna världens undergång.
Byn upphörde lika fort som den hade gått till
anfall. Arangi lade sig med ett ryck på rätt köl,
medan Jerry sprattlade nere vid styrbords spygatt. Han
sprang sedan över det vågräta däcket till kaptenen,
som stod upprätt på skrevande ben ännu med
storskotets bukt i handen och ropade:
»Goddam! Byn är över! Det kommer intet regn!»
Han kände Jerrys kalla nos mot sin nakna vad,
hörde den glada fnysningen och böjde sig ner och
smekte honom. Han kunde icke se i mörkret, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
