Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
67
Han såg åter allt vad som hände under den långa
färden och glömde ej heller det uppskov som
förorsakades av sprutorna och brandkårvagnen som
galopperade bort till en eldsvåda i en avlägsen del av
staden, varunder han och Clancey skämtade
medjaf-fers om hans möten med åtskilliga fingerade unga
damer, varpå han blivit lurad genom kvällens
extraarbete.
Så kom den långa raden av stillastående
spårvagnar, folkmassan, polisen som höll den tillbaka, de
båda ambulansvagnarna som kört fram och väntade
på sin last, och den unge poliskonstapeln, som hade
sitt pass där och sade till honom, blek och uppskakad:
»Det är förfärligt. Man kan riktigt bli sjuk. Två
stycken. Vi kunna inte få ut dem. Jag har försökt.
Den ena levde visst ännu, tror jag.»
Men han, den starke, duktige mannen, van vid
sådant arbete, trött efter den ansträngande dagen och
behagligt fantiserande om den trevliga lilla våningen
som väntade honom några kvarter därifrån, då
arbetet var gjort, talade muntert och tillitsfullt och sade
att han skulle få ut dem i en handvändning, i det
han lade sig ner och kröp in under vagnen på
händer och fötter.
Åter såg han sig själv trycka på sin elektriska
ficklampas knapp och se sig omkring. Åter såg han
de båda tunga, gyllene flätorna, innan hans tumme
släppte knappen och det blev mörkt igen.
»Lever den ena än?» frågade den uppskakade
polismannen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
