Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
hörn. Flykt måste vara något otänkbart. Forntidens
hundar som flydde försmåddes av människorna. De
hade ej blivit Jerrys förfäder. De hundar som
utvalts till Jerrys förfäder hade varit de modiga, de
som höllo stånd och rusade till anfall, störtade emot
faran och kämpade och dogo, men aldrig gåvo tappt.
Och eftersom det ligger i rasens natur att alstra ras,
var Jerry vad Terrence hade varit före honom och
vad Terrences förfäder hade varit långt tillbaka i
tiden.
Så kom det sig att Jerry, då han träffade på den
vilda hunden försiktigt undangömd för vinden i
lävrån mellan stormasten och kajutskylejtet, ej brydde
sig om att tänka på, om denna varelse var större
eller ilsknare än han. Allt vad han visste var att
det var den gamle fienden — vildhunden som ej
hade upptagits vid människornas härd. Med en vild
glädjesång som väckte kapten van Horns allhörande
öron och allseende ögon rusade Jerry till anfall. Den
vilda valpen sprang upp och tog till flykten med
otrolig fart, men hade i ett nu Jerry över sig och
rullade om flera varv på det sluttande däcket. Och
medan han rullade och kände bett av vassa tänder,
väste han och gläfste och ömsom morrade och tjöt
och skrek av skräck, smärta och ynklig ödmjukhet.
Men Jerry var en gentleman, det vill säga, han
var en fin hund. Det var sa hans natur. Eftersom
valpen ej försvarade sig, utan var ynklig och tjöt
och låg hjälplös under honom, avstod han från
anfallet och gjorde sig lös ur det virrvarr av grejor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
