Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
209
hustru långsamt dog bort, så förändrades min kärlek. Men
ännu står som mitt livs skönaste klenod för mig minnet
av henne, som nu sitter långt borta i en annan världsdel
och lever för att lätta för sina barn den börda, som livet
har blivit dem med en far, som går omkring som ett
försupet vrak. För hennes skull har jag alla dessa år hållit
fast tron på människosjälens renhet, skönhet och styrka —•
och på kärleken. Och jag vet att minnet av mig är det som
ger Helene den hemliga kraften att kämpa och lida
därborta på andra sidan havet. För hon älskar mig i dag
som i vår bardom — och tror på mig, på min begåvning,
på min kärlek — på att jag varit värd ett bättre öde. Och
då är jag ju något för henne — inte sant, Jenny?»
Hon svarade ej.
»Det är ju inte bara det att bli älskad, som är lyckan,
Jenny. Den största delen av lyckan — det är att älska.»
»Hm. Det är visst en skral lycka, Gert, att älska —
då man inte blir älskad tillbaka.»
Han satt tyst en stund och såg ned. Så sade han nästan
viskande:
»Stor eller liten — det är en lycka. Att känna en
människa, som man tror bara gott om — som man säger om
till sig själv — Herre Gud, låt henne bli så lycklig som
hon förtjänar! — för hon är ren och skön och varm och
fin och begåvad och god. Så man kan be till Gud: Ge
henne allt som jag inte fick! Jag tycker det är en lycka,
lilla Jenny, att jag kan be så för dig. — Nej, det är inte
någonting att bli förskräckt för, liten —.»
Han hade rest sig och hon reste sig och gjorde en
rörelse, som om hon varit rädd för att han skulle komma
närmare. Gram stannade och skrattade lågt:
»Hur kunde du tänka något annat — du som är en
sådan klok liten flicka. Jenny, jag trodde att du hade
förstått det, långt innan jag begrep det själv.
Hur skulle det kunna gå annorlunda? Mitt liv — nu
skrider det mot slutet — mot ålderdomen, slöheten,
mörk-14—203336. Undset, Jenny.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
