Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
som de gåvo uttryck åt var bittert sann. Och i en plötslig
impuls strök hon honom lätt över det gråa håret.
Gram böjde huvudet litet som om han velat förlänga
den flyktiga ömhetsbetygelsen. Så — utan att se på
henne knöt han upp banden till portföljen. Då skalv hans
hand litet.
Hon kände med häpnad att hennes egna händer
darrade, då hon tog emot det första bladet. Och hennes hjärta
var så underligt ängsligt beklämt. Det var som om hon
anat att det skulle ske en olycka: hon kände sig
plötsligt rädd vid tanken att ingen borde få veta om detta
besök, att hon inte tordes tala om det för Helge. Och
hon blev förstämd bara hon erinrade sig sin fästman —
hon hade för längesedan med flit slutat upp att grubbla
över vad hon egentligen kände för honom. Och hon ville
inte ge rum åt den aning, som i denna sekund vaknade hos
henne — inte låta sig oroas ännu mer vid att undersöka
vad Gert Gram egentligen kände för henne.
Så vände hon bladen i portföljen med hans
ungdomsdrömmar, och det var så obeskrivligt vemodigt.
Han hade berättat henne om detta verk, teckningarna
till Landstads folkvisor, så ofta då de varit på
tuman-hand. Och hon hade förstått att det var för detta enda
arbetes skull, som han trott att han var född till konstnär.
Han hade själv kallat de tavlor som hängde där hemma,
en flitig och samvetsgrann elevs dilettantarbete. Men
detta — det var hans eget.
De togo sig bra nog ut vid första ögonkastet, dessa
stora ark med sin rika infattning av romanskt bladverk
och textens sirliga munkbokstäver. Färgverkan var ren
och fin överallt — delvis riktigt utsökt. Men de infällda
vinjetterna och friserna med figurer, så omsorgsfulla och
riktiga de voro i sin miniatyrartade teckning — de
verkade livlösa och stillösa. Några voro helt naturalistiska,
andra lågo så nära till den italienska medeltidskonsten att
Jenny kände igen enstaka bebådelseänglar och madonnor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
