Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första afdelningen. Kultur och samhälle - 5. Ryska kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hälften fyllda (sannolikt med kvas, »dricka»), och i
midten af salen stod en bönestol såsom påminnelse
om att människan ej lefver allenast af bröd. Men
från de hvitrappade väggarnas taflor blickade frodiga
munkar ned på de tomma bänkarna, och deras
belåtna uppsyn antydde ingalunda, att människan
bör rata bordets nöjen. Och inte heller se de nutida
munkarna i Ryssland synnerligen asketiska ut.
Klostrets yppersta klenod utgöres naturligtvis af
Alexander Nevskis ben, förvarade i en stor
silfverkista, som en smula liknar den helige Nepomuks i
Prag. Inskrifterna, dels på prosa, dels på
långsläpiga alexandriner, äro författade af poeten
Lomonosov, som ock fått sitt hvilorum inom klostrets
murar. Lomonosov, sjuttonhundratalets
»universalsnille», var en lärd karl på många områden, men
så lärd var han ändå icke, att han kunnat historiskt
visa förloppet af den i alla händelser ofantligt
öfverskattade seger, som ryssarna anno 1214 skulle ha
vunnit öfver Birger Jarls »korsfarare». Och
klosterkrönikan är allt annat än ägnad att öfvertyga de
klentrogna. Då den svenske jarlen — heter det —
hånfullt utmanade Alexander Jaroslavitj med orden:
»Kom ut mot mig, om du törs!», bad fursten till
Gud och styrktes i sin tro på seger genom en viss
Pelusgis vision, huruledes martyrerna Boris och
Gljeb kommit roende bland skyar för att hjälpa
ryssen mot de gruflige svenskarna. Till yttermera
visso försäkrar krönikan, att den tappre Alexander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
