Slavia. Kulturbilder. Från Volga till Donau / 300 (1896) Author: Alfred Jensen Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Från Weichsel till Donau (Västslaver: polacker, slovaker, tjecher och wender) - 3. Det ännu icke förlorade Polen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

frigjorde sig från de gamla historiska traditionerna, lämnade han år
1890 den befattning, han allt ifrån 1873 innehaft såsom direktör för
akademien i Krakau; först genom
ministeriell bemedling förmåddes
han att återtaga platsen, som han
trots ögonsjukdom verksamt skötte
till sin död i oktober 1893,
efterlämnande en ofullbordad tafla
»Johan Kasimirs ed», den sista
länken i en stor kedja
historiemålningar af den 53-årige mästaren.

Siemiradzki.

Att redogöra för Matejkos
alstring allt ifrån 1867 vore nästan
detsamma som att skrifva Polens
historia. Den har därigenom blifvit
mindre känd och förstådd af
utlandet, men intresserar patrioten
och historikern så mycket mer.
Inom glas och ram förvaras hans
penslar och palett såsom historiska reliker, och ett Matejko-museum
grundades vid Lemberg-utställningen. Han har icke sin landsman
Siemiradzkis djärfva fantasi, varma kolorit och dekorativa elegans,
och han tröttar något med de enformiga, om ock karakteristiska,
och historiskt mycket trogna massgrupperingarna. Och skillnaden
mellan Matejko och Siemiradzki är himmelsvid: Matejko kände sig
alltid såsom polack och endast som polacken före 1794 eller 1830;
Siemiradzki är bosatt i Rom och lefver med sin fantasi i den antika
världens plastiska skönhet och österlandets färgprakt.

Från utställningen i Lemberg minnes jag Matejkos själfporträtt
i kopparstick: de godmodiga anletsdragen röjde naiviteten i denna
rena, oerfarna konstnärssjäl, men den skarpa profilen med det yfviga
helskägget antydde den oböjliga energien hos denne man, hvilken
aldrig bekvämade sig till att använda det tyska språket, och som
med sin pensel kämpade för sitt fosterland likasom skalden Slowacki

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>