Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gossen, som fick vänner på vägen. Med 6 teckningar av Louis Moe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
syntes till, och så kom han in i
kastanjeskogarna. Allting nere i dalen började nu se
smått ut. Hus och gårdar, ja, till och med
kyrkorna sågo endast ut som leksaker, utbredda
på en grön matta. Solen började glöda hetare
och hetare, och Frans drog av sig sin tröja
och gick vidare i skjortärmarna. Vägen blev
brantare och brantare, och han började bli
både svett och törstig. Då satte han sig vid
en klippvägg och tog fram sin flaska.
Då han hade druckit, lade han sig på
ryggen i skuggan, och där låg han och gnolade
på en liten visa, medan han slog på marken
med en kvist, som han ryckt från en buske.
Bäst han låg där, hörde han något prassla
sakta bredvid sig, och se, från klippväggen
kom en liten ödla kilande fram mellan
ormbunkarna. Hon slingrade sig fram så smidigt
i solskenet, och så låg hon stilla framför Frans
och såg på honom med sina klara ögon.
— Det var en vacker visa, du sjöng, sade
ödlan. Skulle du inte vilja vara snäll och
sjunga den en gång till? Jag är alldeles tokig
i musik.
— Det skall jag gärna göra, sade Frans
och gnolade visan en gång till. Kvisten höll
han på ryggen; han ville inte visa ödlan, att
han hade den.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
