Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - O - Ormgift ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
305
ORMGIFT—ORRE
306
ken och släta snoken (båda
ofarliga) samt den giftiga
huggormen. Se d. o.
Ormgift. De giftiga ormarne
utveckla i sina giftkörtlar — analoga med
andra djurs spottkörtlar — ett sekret
som inehåller ett för de flesta andra
djur mer eller mindre häftigt, ej
sällan dödande gift. Detta utgjutes i
såret, när ormen biter. Behandlingen
av ormbett plägar i regel, särskilt om
den kan företagas någorlunda snart
efter bettet, börja därmed, att man
hårt ombinder den bitna kroppsdelen
för att hindra eller försvåra giftets
spridning. Åtgärden hindrar icke
denna, men kan dock ej sällan mildra
förloppet. Härtill ansluter sig vidare
bettsårets utsugning, varvid den sugande
måste ha hela läppar. Det är
fördelaktigt att dessförinnan med en ren
kniv skära upp bettstället. Även kan
man med en morfinspruta föra in en
lösning av övermangansyrat kali (1—
5 proc., en 1. annan kbel.) i bettsåret
samt under huden kring detta. Det
bästa medlet är dock Antivenin,
serum mot ormbett. Detta ormserum
finnes på flera svenska apotek på små
flaskor om 10 gr. — lagom till en
insprutning. Detta borde jämte lämplig,
ren spruta finnas tillgängligt ej blott
på lasarett, sjukstugor och apotek,
utan även vid skolor på landet, vid
skollovskolonier m. m., där
sommartiden många barn gå barfota, plocka
bär o. d., varvid de flesta ormbett
inträffa. — En rätt hög grad av
naturlig immunitet mot ormgift företer
igelkotten, troligen därför, att den
dödar och förtär ormar.
Ormslån, Anguis fragilisL.,
förekommer allmänt till södra Lappland,
norrut dock sparsammare.
Ormvråk, se Vråkar.
Ornitolog, fågelkännare,
naturvetenskapsman som företrädesvis idkar
studiet av fåglarne. Ornitolog i, den
del av zoologien, som sysselsätter sig
med fåglarne. Se även Fåglar.
Orre. Tetrao tetrix L., hönsfågel av
familjen skogshöns, släkt med tjäder
och hjärpe. Jägaruttryck lika med
dem som gälla för tjäder.
Beskrivning: Hanens längd 58 till 65 cm.,
stjärt 16—20, näbb 2,5. Honan mindre.
Den allmänt bekanta tuppen har på
huvud, hals, övre delen av bröstet och
ryggen en vacker, svartblå,
metall-glänsande färg, vingarnes täckfjädrar
äro delvis brunmelerade, på den
nattsvarta magen har han en vit fläck,
ofta en dylik över vingen; undre
stjärtfjädrarna vita, några fjädrar ha
svart fläck innanför spetsen;
vingpennorna mörkt svartbruna, de stora med
ljusa kanter, brunpunkterade, på
vingen 2 vita band; av stjärtens 18 fjädrar
äro för det mesta de fyra yttre
lyrfor-migt och i samma plan uppböjda, det
innersta paret mycket mindre än de
andra. De vita stjärtfjädrarna på
undersidan räcka över spetsen av de
mellersta stjärtfjädrarna; strupfjädrarna
äro icke förlängda, rosen räcker vid
lektiden över hjässan, iris är brun,
näbbet svart, vid näsborrarna en svart
fjäderkant, tars och tår bruna, den
övre delen vitaktig. Om sommaren är
tuppen på huvud och hals delvis
rostbrun strimmig. Honan har en
fjäderdräkt liknande tjäderhönans, huvud
och hals mörk rostgul med svartbruna
tvärstrimmor, strupen ljusare,
huvudet mörkare med svarta våglinjer
liksom bröstets sidor; vingtäckfjädrarna
rödaktigt svartgrå, undre
stjärtfjädrarna vita; tår bruna, tarsen gråbrun,
näbbet mörkt hornfärgat, Iris brun,
rosen svag. Hon skiljer sig från den för
övrigt mycket kraftigare tjäderhönan
på den tydligt utböjda stjärten, som är
roströd med svarta tvärstreck.
Ungarna äro roströda och svartgrå fläckiga,
på undersidan enfärgat rostgulvita
och påminna om hönan. Orrtuppen är
visserligen mycket mindre än tjäder-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
