Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - G - Grävling ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
145
GROV—GRÄVLING
150
Även tycker han om frukter och bär,
gör ofta skada i vinbergen, då
druvorna mogna, men i allmänhet föredrager
han animalisk föda, åtminstone står
han bättre ut i fångenskap med
animalisk än vegetabilisk föda. På
svinens sätt bökar han upp
jordytan efter föda och begagnar
munnen eller gräver efter den med
fråöibenens långa tassar. Under
den kalla årstiden har han en
jämnare, men vid milt väder ofta avbruten
vintersömn, varunder han sitter
sammanrullad i sin hålas rum.
Exkre-menterna äro olika allt efter födans
artj vid övervägande köttföda mörka,
om sommaren blandade med skal av
insekter, efter starkt bärätande
röd-eller blåaktiga, om hösten fulla med
fruktkärnor. De nedgrävas ofta i
särskilda hål i närheten av det rent
hållna grytet. Spåren äro mycket
karaktäristiska för de långa framtassarnas
skull, också synas alla fem tårna på
fram- och bakfötter, då i motsats
därtill hos hundartade djur tummen eller
första tån står i lika höjd med de
övriga. Grävlingen har knappast
några fiender bland rovdjuren, men
däremot hemsökes han av allehanda
parasiter, isynnerhet trikiner, vilket
bör observeras av dem, som äta hans
kött^
Mån kan med fördel jaga honom på
olika sätt; det mest omtyckta är
utgrävandet genom grävlingshundar;
härtill behöver man små, duktiga
taxar eller foxterrier. Hundens
uppgift är att angripa grävlingen i hålan
och förfölja honom så ihärdigt, att han
intë hinner uppkasta en jordvall
mellan sig och hunden; därvid måste
hunden högt skälla mot den
innevarande grävlingen, så att man genom
skallet vet stället och kan gräva mot
grävlingen. Har man två små,
duktiga hundar, som känna varandra, så
linderstödja de varandra i de breda
vidsträckta gångarna, där de kunna
arbeta bredvid varandra. Annars
släpper man in en hund i var gång, så att
grävlingen möjligen kommer mellan
båda hundarna. En för stark eller stor
hund är icke att anbefalla, att
genomtränga grytet kostar honom för
mycken ansträngning, han kan icke vända
sig kvickt nog i gångarna, ej heller
undvika grävlingens bett. Men skall
utgrävning användas, måste man
genom att ofta spionera få visshet om,
att grävlingen är därinne och icke gått
ut, vilket man prövar genom att ställa
små kvistar vid ingången, vilka han
måste ha stött omkull, ifall han gått ut.
2 eller 3 arbetare med hackor, yxor
och spadar skola medtagas och alla
gångar stoppas till med kvistar utom
huvudgången, i vilken hunden skall
gå in. Har man flere hundar, så låter
man den pålitligaste gå in först och
ensam, binder de andra på något
avstånd och lyssnar nu till hundens röst,
som icke är ett skall, utan mera ett
gläfsande, och först då ger han hals
genom ett morrande skall, när han
driver grävlingen eller har honom fast
Blott ett övat öra urskiljer detta
tydligt. Så tyst som möjligt lägger
jägaren sig ned på den plats, under
vilken hunden förmodligen ligger, med
örat mot marken, under det en annan
lyssnar vid gången, varifrån ljudet
klarast framtränger. Först när genom
ett långvarigt lyssnande intet tvivel
förefinnes, börjar man med
grävningen; man bör ej dröja längre för att
icke onödigtvis trötta hunden, utan
tvärtom ägga honom genom bullret av
grävningen. Hålet bör inte vara för
litet, emedan det då hämmar arbetet
Ju djupare man tränger ned, ju
tydligare hör man hunden; icke sällan
börjar förföljandet på nytt, om
grävlingen har fritt rum bakom sig och går
tillbaka. Då måste man lyssna på nytt,
tills skallet upprepas, varpå man
börjar gräva. Om hunden alls icke lyckas
att infånga grävlingen, så låter man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
