Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - E - Ekorre ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
81
EKORRE—EKSEM
82
komma också. Om vintern märkes på
den mycket tätare pälsen en stark grå
skiftning, under det att i Norden
sommarpälsen i allmänhet är rödgrå, men
vinterpälsen starkt grå, ofta utan
något spår av rödbrunt. Som
abnormi-teter förekomma vita och vitspräckliga
exemplar. Den största delen av sitt
liv tillbringa de i träden, i vilka de
röra sig med stor vighet och
snabbhet. Men de springa också vigt
omkring på marken; skrämmas eller
jagas de, taga de dock alltid sin tilflykt
till träden. Ekorrspåren på marken
äro mycket karaktäristiska, i det
spåren av bakfötterna äro mycket längre
från varandra än de kortare
framfötternas spår. Spåren efter en flyende
ekorre ha bakfötternas spår framför
framfötternas. I ett tunnt snötäcke
avtryckas alltid tårna och klorna liksom
sulornas hälar tydligt. Ekorrens föda
består av varjehanda frön, såväl av
lövträd (ekar, bokar, avenbokar,
lönnar, valnötträd o. s. v.), som av
barrtäd, dessutom också av knoppar,
svampar, till och med giftiga, i nödfall
också av trädens bark. I parker och
trädgårdar förstöra ekorrarna ofta
mycken värdefull frukt endast för
kärnornas skull. För skogen äro de
vackra och livliga små djuren avgjort
skadliga. De fördärva många unga
ek- och bokplanteringar samt skada
granar och tallar, i det de bita av
årsskotten och släppa dem på marken,
sedan de förtärt knopparna. De
förstöra också en mängd kottar.
Ekorrarna uppträda också som fågelfiender,
många gånger har man iakttagit, att
de röva sångfåglarnas ägg och ungar.
Under alla omständigheter är det
nödvändigt att ej låta dessa prydliga
gnagare taga överhand, vilket lätt skulle
kunna inträffa, om han ej hölls efter.
Man måste därför vidtaga vissa mått
och steg för att förhindra en alltför
stark tillväxt av dessa djur,
framförallt skjuta ned ett antal av dem under
vintern. De blinda och i början
alldeles nakna ungarna komma till
världen i ett mjukfodrat, rundat bo, som är
byggt antingen i en trädkrona eller
också i hålet efter en kvistknöl. Utom
detta bo för honan bygga ekorrarna
med mindre omsorg andra bon, dels
så kallade lekbon, dels också
förrådsrum, i vilka de förvara ek- och
bokollon, nötter o. s. v. I ett varmt bo
sover ekorren, som ej egentligen är en
vintersovare, bort vissa kalla och
otrevliga dagar, under det man, om
vädret är drägligt, även om vintern
dagligen kan få se honom. Ekorrens
huvudfiender äro hos oss
skogsmår-den och duvhöken; där dessa
försvinna, märker man snart, att ekorrarna
förökas. Från jaktens synpunkt hava
de sistnämnda ingen betydelse, ehuru
deras kött skall vara välsmakande.
Eksem hos hunden. En
hudinflammation, som i sina olika
utvecklingsformer visar sig i rodnad, svullnad,
små knölar, blåsor, blemmor, skorpor
och fjäll och vanligen är förbunden
med mer eller mindre svår klåda.
Eksemet är vanligen en följd av
försummad vård av huden. Oftast är det
äldre välfödda hundar, som lida
därav. De ställen, som mest angripas, äro:
i första rummet ryggen, vidare
yttersidan av extremiteterna, halsen och
huvudet. Först uppstår rodnad i
huden, sedan bilda sig små knölar, som
sitta tätt tillsammans och förvandlas
till blåsor, vilka spricka och lämna
efter sig fuktiga ställen. Håren falla
av och vätskan ur såren blir varig.
Den sjuka huden är ytterst ömtålig.
Vätskan kan torka till en skorpa,
under vilken läkningen äger rum. För
det mesta blir eksemet dock kroniskt.
Huden blir då snart tjock och betäckt
med vitgrå fjäll, under vilka den
likväl har en hög rodnad och är starkt
glänsande. Snart resa sig håren å
ända och falla av. Huden blir mera
grov och får sprickor, klådan är ibland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
