Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
yra upptåg och vilda påhitt, vardt lekens själfskrifne kung
och utmärkte sig för ett obändigt lynne. Fadren skonade ej
heller sin egen son, och om två pojkar en dag fingo stryk,
kunde man vara viss om att Kristo var den ene brottslingen.
Étt af hans pojkstreck var att narra »skolsjuka» kamrater
med sig till något undangömdt ställe, där de med förtjusning
lyssnade till hans outtömliga historier om tsckorbadsji, om
poper, om nunnor och lärare. Fadrens hårdhändta agor
bättrade honom ej det minsta, och hvarken med lock eller
pock kunde han förmås att gå i kyrkan eller hjälpa till vid
mässan. Då han lämnat skolan, var Botjo emellertid rätt
nöjd med sin son; denne hade genomgått kursen med heder
och vid examen deklamerat några strofer med sådan känsla
och kläm, att tårarne stodo de närvarande i ögonen....
Då Kristo ej hade något mer att lära i Kalofer, lät
fadren honom år 1863 (eller 1864) begifva sig till Odessa, där
Petko inom bulgariska kolonien hade många förmögne och
framstående vänner. Tack vare den goda förbildningen, kom
Kristo genast in i tredje klassen på gymnasiet och upptogs
vänligt af bröderna Toschkovitsch, ett tongifvande bulgariskt
handelshus. Emellertid blef han äfven här densamme
vild-basaren, följde sin tvånglösa naturs impulser och studerade
efter sitt eget system. Också fick han regelbundet det
sämsta sedebetyget. Var det fråga om någon demonstration eller
opposition vare sig mot lärare eller mot bulgariska koloniens
styrelse, höll Kristo sig alltid framme. Klagomål framfördes
till fadren, hvilken i rörande bref besvor sonen att bättra
sig och icke vanhedra sina gamla föräldrar. Men Kristo var
ej den, som lät ett skrifvet papper invärka på sig, och han
skref hem, blott då han behöfde pängar. Det behöfde han
dock tämligen ofta, ty han hade en åtgjord benägenhet att
låta sina slantar försvinna ur fickan. I ett bref hem år 1865
skref: han: »Det är omöjligt att härda ut här. Lärarne äro
icke människor, utan djur, och man måste vara af sten för
att kunna hålla ut.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
