Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Andra kapitlet. Faust-tanken - 3. Gud och kristendom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Redan lutad Öfver afgrundens brädd, ville du ändå se
hela mänskligheten lycklig“. — Och under en sjukdom
betraktade skalden (“På Golgata“, XXXVIII) ett krucifix,
i hvars ögon han läste ej blott sitt eget, utan ock kommande
släktens lidande, och han kände djupt, huru heliga alla
martyrer äro.
Efter någon profan krönika (eller är det ren fantasi?)
har Vrchlicky i “Jesu död“ (XXXV) framställt orsaken
till dödsdomen sålunda: Pilatus1 älskarinna Magdalena ber
att få den man, som folket vill korsfästa i stället för Barrabas.
Ehuru Pilatus lofvat henne hvad som hälst, blir han dock
nu tveksam, ty han erinrar sig, att hans lagliga maka
framställt en liknande begäran. Hon hade nämligen i en
dröm sett, huru Kristi bleka ansikte nickat åt henne, och
huru hela jorden störtade i en svart af grund, där tempel och
gudabilder krossades af barbarer. Pilatus greps af ängslan,
att maktens sol skulle slockna med det romerska världsrikets
fall, och detta bestämde honom: Denne man måste dö!
Något snarlikt Sienkiewicz1 vackra berättelse “Låt oss
följa Honom!“ är poemet om Claudia ’Procula (LVHI),
som uppsökte Jesus i Gethsemane och tröstades af honom
i sin själsnöd. Hon såg sedan i drömmen, huru han
hud-flängdes och fördes till korset, och då detta besannades i
värkligheten, hörde hon hans läppar hviska: “Dotter, tro!
Så måste det vara.“ — “Simon af Cyrene“ (LVIII)
behandlar episoden, då Simon hjälpte Kristus att bära
korset en stund. Kvinnorna undrade, hvem af de båda
var den lifdömde. Men då Kristus återtog korset och med
ett hviskande tack dignade ned, sargad mot en sten, brast
det lös bland mängden: “Denne måste det vara!“ — I
“Uppståndelsen“ (XLIV) klaga kvinnorna vid grafven,
men Johannes är viss om att han skall uppstå från de
döda. Stor blef deras häpnad öfver att finna grafven tom,
och mäktigt vardt jublet öfver att döden besegrats. Endast
Thomas undrade öfver, huru Kristus skulle känna det, då
hans timliga kropp förmultnade i jorden. — I motsats
till “Änglarnes kör natten före uppståndelsen“
(XXV) står den dystra dikten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
