Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - Vrchlickýs lyrisk-episka originaldiktsamlingar I—LXVI - X. Myter II. 1880
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2. Sakuntalas födelse (1871)), en yppig, färgrik indisk
dikt om Yicmavitras förmälning med Menaka, en lofsång
till kärleken, som födde diktens barn.
3. Aischylos’ död (1877), en dramatisk omskrifning af
den antika myten, huru den gamle skalden ljöt döden på
Sicilien, med växlande metra i klassisk stil. Den första
scenen är förlagd till foten af Etna, där den trötte, åldrige
skalden tackar för lifvets håfvor, tar afsked af jord och
haf och af alla de stora skuggor, som följt honom i hans
lif. Han blickar redan in i skuggornas värld, men då
Thanatos kommer för att hämta honom, söka evmeniderna
hindra detta, ty Aischylos hade förhärligat dem och värnat
lagen, och ingen annan än Zevs finge röra vid honom.
Deras slutkör lyder:
“Den, som med redligt sinne lagt tillrygga
sitt lif i dygdig id, slår själf en brygga
till saligheten och får himlens frid.
Men den, som själf sig ärar
med dikt — ej honom Lethe ens förfärar.
Hans sång skall ljuda uti evig tid.“
I andra scenen, förlagd till Olympen, komma cykloperna
med ett nytt smide och med dem Thanatos, som fordrar,
att Aischylos skall dö, trots Apollos och musernas gensagor.
Zevs bestämmer då, att skalden skall dö genom sitt eget
instrument — lyran: En örn fattar dess sköldpaddskal i
sina klor, släpper det på den lifströttes hufvud och lyfter
på skalet hans ande upp till Olympen.
4. Sandalfon (1874), en af Vrchlickys vekaste poetiska
berättelser. Sandalfon —- enligt den gammaljudiska
uppfattningen en af de tre änglar som fästa bibelspråk i kransar
och lägga dem på Jahves hufvud — framställes här såsom
den ängel, hvilken dref människorna ut ur paradiset, men
älskade dem äfven efter syndafallet:
“Jag glömde bort, att jag en ängel var,
och med förtjusning såg mitt öga svärmiskt
på människan, ty jag i henne skönjde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
