Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
ANNANDAG PÅSK
Det finnes väl också ett och annat af samma slag, som är invandt
hos oss genom vårt lif från barndomen med den riktning det
då fick i sitt sammanhang med föräldra- och hemlif. Det är
starka, sega band, som så binda oss.
Och månne icke det förvända, som så blifvit vårt, mången
gång kan betecknas med just det ordet: fåfänglighet? Det är
något innehållslöst, tomt och ytligt i vårt lif från begynnelsen.
Vårt lif är utan verkliga hållpunkter, utan stadga och fasthet,
blottadt på det som är af djupare, verkligt värde. Det röjer sig
däri en världslighet, som möjligen icke är så lätt att i detalj
beskrifva och dock är och förblir världslighet. Vi anlägga en
världslig synpunkt på människor och ting m. m. Det är hos oss
något af detta, för hvilket Johannes varnar, när han talar om
världskärleken: »köttets begärelse och ögonens begärelse och
högfärd öfver det man äger» (1 Joh. 2: 15, 16), fastän icke så groft,
icke så påtagligt för hvar man, kanske upptäckbart endast för
ett mera andligt sinne.
Må vi icke förgäta, att vi äro »lösköpta» därifrån med Kristi
dyra blod! Det får icke, det behöfver icke hålla oss fångna. Det
finnes rik reningskraft i Guds sons blod, kraft till rening »från
allt som befläckar vare sig kött eller ande», så att vi kunna
»fullborda vår helgelse i Guds fruktan» (2 Kor. 7: 1). Och det finnes
än mer: rikt, starkt uppståndelselif i den uppståndne och lefvande.
Men Petrus går än mera i detalj eller, ännu bättre, väcker
vår uppmärksamhet på hvad Gud positivt vill se i sina barns lif.
»Renen edra själar, i lydnad för sanningen, till oskrymtad
broderlig kärlek; och älsken hvarandra af hjärtat med uthållig kärlek.»
Så ter sig väsentligen det nya lifvet i förhållande till våra
medmänniskor. Syndens väsende är i betydande grad egoism,
själfviskhet, falsk själfhäfdelse i gröfre eller finare former. Men
kärleken uppenbarade sig i Kristus, oskrymtad och uthållig. Det
var ett äkta kärleksoffer han gaf, och han gaf det intill blods.
Och därmed äro också vi lösköpta från själfviskheten.
Låt sanningen eller, vi kunna ju gärna säga det så, låt Kristus
få makt öfver din själ, så att den böjer sig för honom! Så renas
den till broderlig kärlek, såsom den brann i hans själ. Det
själfviska sinnet, det skrymteri, som ofta är i kärleken, den
sviksam-het, som ofta röjer sig däri, får icke, behöfver icke hålla oss fång-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
