Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRSTA SÖNDAGEN I FASTAN
93
Men det låg hinder i vägen, det fanns stötestenar under
vandringen till offerstället. Nu uppenbarade det sig ett hinder
i en ifrig, oförståndig lärjunge — och detta en af hans allra
närmaste, en af de tre —, som varnade, ifrigt varnade för
lidandesvägen. Och han gjorde det med en sådan bestämdhet:
»Ingalunda får detta vederfaras dig». Men Jesus »måste» fram den
vägen. Han drefs oemotståndligt genom inre tvång däråt. In
genting fick hindra honom därifrån. Det tillhör syndiga
människor att rädas för offer och lidande och vika undan från en
sådan väg. Men det tillhör lika visst Gud att till hvad pris som
helst aterförvärfva sin dyrbara egendom, det släkte af odödliga
människobarn, som utgått ur hans hand. Det är i detta fall
skillnaden mellan Guds och människors tankar.
Så säger han nu också till Petrus: »Dina tankar äro icke
Guds tankar, utan människotankar.» Och brefvet till hebreerna
går i samma spår i afseende på Guds tankar: »Den, för hvilkens
skull allting är, och genom hvilken allting är, honom hof des det
att, när han ville föra många sina barn till härlighet, genom
lidanden fullkomna deras frälsnings höfding» (2: 10).
Det är därför vi se Jesus uppenbara en sådan
skoningslöshet, bruka ett sådant allvar mot sin älskade lärjunge. Det är
en skoningslöshet, ett allvar, buret af den djupaste kärlek
till både honom och alla hans medsyndare. »Gå bort, Satan»,
säger han. »Satan», det betyder ju moståndare. Och det
var Petrus nu, sig själf ovetande, en Jesu motståndare. Och
han säger honom det, vi föreställa oss det så, med rynkade
ögonbryn. »Gå bort, Satan, och stå mig icke i vägen.»
Jesus drefs beslutsamt framåt i frälsningens gärning, och
hans hjärta låg så däri, att han kände det svårt att bli hindrad.
Hvem som helst månde ställa sig i vägen, vore det än en högt
älskad lärjunge, Jesu mat var att göra dens vilja, som hade
sändt honom, och att fullborda hans verk. Allt som hindrade
måste vika. Hade det nyss hetat: »Salig är du, Simon, du är
Petrus», nu måste det heta: »Gå bort, Satan ... du är för mig
en stötesten.»
Men hvarför uppehåller jag mig så länge vid detta? Jag
svarar rätt fram: på det att Kristi kärlek och därmed också vår
frälsning måtte bli stor för oss.
Ingenting verkligt stort sker likasom af sig själft. Hvad stort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
