Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FEMTE SÖNDAGEN EFTER TRETTONDAGEN 73
gen frukt i ett Kristus-likt väsende. Det synes gå långsamt nog,
och otåligheten ligger ofta mycket nära. Men »af sig själf bär
jorden frukt, först strå och sedan ax, och omsider finnes
fullbildadt hvete i axet». Vi få hoppas och bida.
Detta gäller nu också — och inför det må vi särskildt
stanna i dag — vårt arbete utåt i Guds kärleks och sannings tjänst.
Naturligtvis, sås måste det, om någon skörd skall kunna
väntas. Hafva vi själfva fått någon blick för värdet af det lif,
som är af Gud, hafva vi fått någon delaktighet af den kärlek
hos Gud, som drifvit och ständigt drifver honom att göra sitt
verk ibland människorna för frambringande af detta nya lif
med allt hvad det innesluter, ja, då måste också vi göra vårt för
dess främjande. Vi måste så i kärlek den sanning, som blifvit
vår egendom. Vi måste så genom ord och handling, genom
väsende och föredöme hos dem som blifvit anförtrodda åt vår
vård, eller med hvilka vi eljes hafva personlig förbindelse eller
åtminstone stå i en sådan beröring, att vi hafva möjlighet till
ett välsignelsebringande inflytande ibland dem. Sås måste det
af hela Kristi församling, sås inom vårt eget folk till dess
omdaning efter Guds tankar, sås i den stora, vida världen, bland
folken där ute, sås i kärlek, att nytt lif må spira allestädes.
Men hvilka frestelser till misströstan! »När en man sår säd
i jorden», kan den ju synas förlorad. Den begrafves,
försvinner i den mörka jorden, och människoögat kan icke följa den,
icke se, hur skalet brytes och det börjar växa något i det
fördolda, som sträfvar upp mot ljuset. Och sås den om hösten och
börjar skjuta så vackert grönt öfver jord, så kommer snö och
köld och mörker, och alla förhoppningar synas tillintetgjorda.
Ja, vi veta nu, att det icke är så, och därför ha vi ingen
fruktan. Men det synes så.
Och gäller det sanningens sådd i människohjärtan och
folklif, då ha vi så svårt att tro utöfver hvad vi se, och vi se därtill
också så skumt. Där tro vi så lätt, att allt är förgäfves. Allt
hvad vi i kärlek icke blott velat, utan äfven i ord och
handling gjort, det synes ju ofta vara försvunnet, borta. Det synes
väl knappast vardt att göra sig någon möda mer. Det hjälper
i alla fall icke; det gagnar icke. Emellanåt skjuter det väl upp
något lofvande friskt och grönt, hvaraf det kan blifva något.
Vi se det och glädjas öfver det, t. ex. hos våra barn några år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
