Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyrtioandra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Rebecka», sade tempelherren, »hör du mig?»
»Jag har intet med dig att göra, grymme, hårdhjärtade man»,
sade den olyckliga flickan. »Gå! Ej ens i denna yttersta vånda kan du draga mig en hårsmån från min tillflykt; omgifven som jag är af fiender, anser jag dig som min värste dödsfiende — lämna mig i Guds namn!»
Ängslig och otålig öfver deras samtal närmade Albert
Malvoisin sig nu för att afbryta det.
»Har flickan bekänt sitt brott?» frågade han Bois-Guilbert
»Eller framhärdar hon i sitt förnekande?»
»Ja, hon framhärdar för visso», sade Bois-Guilbert.
»Då måste du, ädle broder, åter intaga din plats, och afvakta utgången. Skuggorna på solskifvan växla. Kom, tappre
Bois-Guilbert, kom, du vår heliga ordens hopp, som snart skall vara dess öfverhufvud.»
Medan han talade i denna inställsamma ton, lade han sin hand
på riddarens tygel, liksom för att föra honom tillbaka till hans plats.
»Falske niding, hvad är din mening med att lägga handen på
min tygel?» sade Brian vred. Och i det han ryckte sig lös från sin ledsagares tag, red han tillbaka till den öfversta ändan af stridsplatsen.
»Det finnes ännu lifskraft hos honom», sade Malvoisin afsides till Mont-Fitchet, »om den blott ledes riktigt — men liksom den grekiska elden förtär den allt hvad som kommer den nära.»
Domarne hade nu varit på stridsplatsen i två timmar och hade
förgäfves väntat på, att en stridsman skulle infinna sig.
I detta ögonblick syntes en riddare, sporrande sin gångare, på slätten rida fram mot torneringsplatsen. Hundra röster ropade: »En stridsman! En stridsman!» Och trots mängdens fördomar och förutfattade meningar utbröt den i ett enstämmigt rop, då riddaren red in på arenan. En ny blick på honom tillintetgjorde dock det hopp, som hans ankomst väckt. Hans häst, som tillryggalagt lång väg med yrande fart, tycktes vackla af utmattning, och hur käck ryttaren än infann sig på stridsplatsen, tycktes han antingen af
svaghet eller trötthet eller af bägge dessa orsaker knappast kunna hålla sig i sadeln.
Då härolden äskade förklaring af honom angående hans rang,
hans namn och hans syfte, svarade den främmande riddaren
beredvilligt och käckt: »Jag är en god riddare och adelsman, som har kommit hit för att med lans och svärd kämpa en ärlig dust för denna jungfru, Rebecka, dotter till Isaac från York, för att häfda, att den öfver henne afkunnade domen är falsk och osannfärdig och för att utmana riddar Brian de Bois-Guilbert som en förrädare, mördare och
lögnare, hvilket jag vill bevisa på denna stridsplats med min person mot hans med Guds, madonnans och sankt Georgs bistånd!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
