Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettioåttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ni misstar er — ni misstar er», sade tempelherren hastigt,
»om ni gör mig ansvarig för något, som jag hvarken kunde förutse eller hindra. Kunde jag ana den fjollige gubbens oväntade ankomst?»
»Icke desto mindre», sade Rebecka, »satt ni till doms öfver mig, fastän ni visste, att jag var alldeles oskyldig, och ni gjorde inga invändningar mot min dom, ja, om jag förstod er rätt, skall ni själf infinna er rustad på stridsplatsen för att bekräfta mitt brott och stadfästa mitt straff.»
»Det är fullkomligt sant», svarade tempelherren. »Men ingen
folkstam förstår så väl som din att rätta sig efter förhållandena och att styra sin skuta så, att den drar fördel till och med af motvinden.»
»Osäll den stund», sade ReUecka, »då Israels hus har lärt sig slika konster! Men ni — ni, som skryta med er frihet och er förstfödslorätt, hur mycket större är inte er skam, då ni nedlåta er till att understödja andras fördomar och det mot er egen öfvertygelse? »
»Edra ord äro bittra, Rebecka», sade Bois-Guilbert, »men det
papper, som uppmanade dig att kräfva en stridsman, från hvilken annan trodde du väl att den kom än från Bois-Guilbert? Hos hvem kunde du eljest ha väckt ett sådant deltagande?»
»Ett kort uppskof med den hotande döden», sade Rebecka, »som
föga kunde gagna mig. Var det allt hvad du kunde göra för en kvinna, öfver hvars hufvud du har bragt sorg och som du till och med har fört till grafvens rand?»
»Nej, det var icke allt hvad jag ämnade göra», sade
Bois-Guilbert. »Hade ej den fanatiske gamle narren och den enfaldige præceptorn Goodalricke kommit med sin fördömda inblandning, så skulle det värfvet att uppträda som ordens stridsman ej ha tilldelats en præceptor, utan en vanlig medlem af orden. Då skulle jag själf — det var min afsikt —, då trumpeten ljöd, ha trädt inom skrankorna som din kämpe, förklädd till vandrande riddare, som söker äfventyr för att häfda sin skicklighet i att föra lans och sköld; och om så Beaumanoir hade valt icke en, utan två eller tre af de här församlade bröderna, tviflar jag ej på, att jag med min lans skulle ha kastat dem ur sadeln. Sålunda, Rebecka, skulle din oskuld ha blifvit bevisad, och till din egen tacksamhet skulle jag ha öfverlämnat att tilldela mig lön för min seger.»
»Detta, herr riddare», sade Rebecka, »är endast tomt skryt med hvad ni skulle ha gjort, om ni ej funnit ändamålsenligt att handla annorlunda. Ni mottog min handske, och min kämpe — om en så olycklig varelse som jag kan finna någon — måste möta er lans på stridsplatsen; och ändå vill ni ge er min af att vara min vän och beskyddare.»
»Din vän och beskyddare», sade tempelherren allvarligt, »skall jag ändå vara — och märk väl, med hvilken fara eller, rättare sagdt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
