Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sextonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Liksom för att återgälda den tillit hans gäst visade honom, slog eremiten tillbaka sin hätta, så att man fick se ett rundt, klotformigt hufvud, som tillhörde en man i lifvets kraftigaste ålder. Hans rakade hjässa omgafs af en krans svart, styft, krusigt hår. Det fanns i dragen ingenting, som häntydde på strängt munklif och asketisk försakelse; det var tvärt om ett käckt, litet buttert ansikte med tjocka, svarta ögonbryn, hvälfd panna och kinder så röda och runda som en trumpetares; från dem hängde ett långt, krusigt, svart skägg ned. Ett sådant ansikte i förening med den helige mannens kraftfulla gestalt tydde mera på, att han lefde af oxstek och rådjursbringa än af ärter och andra skidfrukter. Denna motsägelse mellan mannens yttre och hans förmenta lefnadssätt undgick ej gästens uppmärksamhet. Sedan han med stort besvär tuggat en munfull torra ärter,
fann han det oundvikligen nödvändigt att be sin fromme värd ge sig något att dricka, och denne efterkom uppmaningen genom att ställa en stor kanna med det renaste källvatten framför honom.
»Det är från S:t Dunstans källa», sade han, »i hvilken han från den ena soluppgången till den andra döpte fem hundra danska och brittiska hedningar — prisadt vare hans namn!» Och i det han lade sitt svarta skägg in emot kannan, tog han en klunk, som var långt mera måttlig än man efter hans varma loftal skulle ha väntat.
»Det tycks mig, ärevördige fader», sade riddaren, »att det lilla ni äter och denna heliga, men något tunna dryck ha närt er märkvärdigt bra. Ni ser ut som en man, som är mera skapad att vinna priset i en brottning eller svärdslek än att tillbringa edra dagar i denna öde skog med att sjunga mässor och lefva af torra ärter och kallt vatten.»
»Herr riddare», svarade eremiten, »ni tänker som en okunnig
lekman, så som köttet inger er. Det har behagat madonnan och
mitt skyddshelgon att välsigna den ringa kost jag unnar mig, liksom skidfrukterna och vattnet välsignades för Sadraks, Mesheks och Abednegos barn, hvilka hellre åto dem än de ville besmitta sig med det vin och de kostliga rätter, som sattes för dem af saracenernas konung.»
»Fromme fader», sade riddaren, »på hvars anlete det behagat
himlen att utföra ett sådant mirakel, tillåt en syndig lekman att fråga dig om ditt namn.»
»Du kan», svarade eremiten, »kalla mig klerken i Copmanhurst, ty så kallas jag i dessa trakter. Folk brukar visserligen tillägga ordet helig, men det håller jag inte på, efter som jag är ovärdig en sådan benämning. Och nu, tappre riddare, vågar jag nu fråga er efter min hedervärde gästs namn?»
»Ja visst», svarade riddaren, »helige klerk i Copmanhurst, folk här i trakten kallar mig den svarte riddaren — många lägga därtill namnet latmasken, men jag är ingalunda så äregirig, att jag lägger vikt på att bli hedrad med detta tillnamn.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
