Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ändligen öppnades bommarna, och fem riddare, utvalda genom
lottdragning, redo långsamt in på stridsplatsen; främst red en ensam riddare, och de andra följde parvis efter. Alla voro de klädda i praktfulla rustningar, och i det anglosaxiska manuskript, som berättar om torneringen, omtalas utförligt deras deviser, deras färger och broderiet på deras hästtäcke. Det är emellertid onödigt att vidlyftigt uppehålla sig vid dessa enskildheter.
Deras sköldar ha för länge sedan multnat och fallit ned från
deras borgars murar. Själfva deras borgar äro endast gröna kullar och spridda ruiner de ställen, som fordom kände dem, känna dem ej mera — ja, månget släkte, som kommit efter dem, är utdödt och glömdt i det land, där de fordom härskade med länsherrens fulla myndighet. Hvad kunde då läsaren ha för nytta af att känna deras namn eller de förgängliga symbolerna af deras krigiska rang?
Men utan att offra en enda tanke på den glömska, som väntade
deras namn och bedrifter, redo emellertid riddarne fram på
stridsplatsen, i det de höllo sina gångare stramt i tygeln och tvingade dem att röra sig i långsam och sirlig skridtgång, medan de samtidigt utvecklade sin färdighet i ridkonsten. Då tåget kom innanför skranket, hördes tonerna af en vild, barbarisk musik bakom de utmanande riddarnes tält, där musikanterlia voro dolda. Musiken var af österländskt ursprung och hade förts hem från det heliga landet, och med blandad klang af cymbaler och klockor tycktes den på en gång hälsa riddarne välkomna och utmana dem till kamp, där de redo fram. Med en ofantlig mängd åskådares ögon riktade på sig redo de fem riddarne bort till den upphöjda terräng, där de utmanandes tält lågo, och i det de åtskildes där, vidrörde hvar och en lätt och med omvänd lans den motståndares sköld, som han önskade våga en dust med. De lägre klasserna af åskådarne i allmänhet, ja,
äfven många af de högre klasserna, till och med åtskilliga af damerna, kände sig något besvikna öfver, att riddarne valde artighetsvapnen.
Efter att ha gifvit till känna sina fredliga afsikter, drogo
riddarne sig tillbaka till andra ändan af stridsplatsen, där de stannade i en rad, medan utmanarne, som hvar och en för sig kom från sitt tält, bestego hästarna och med Brian de Bois-Guilbert i spetsen redo ned från plattformen och togo plats midt emot de riddare, som hade vidrört de respektive sköldarna.
Under en fanfar af trumpeter störtade de emot hvarandra i fullt galopp, och så stor var de utmanandes öfverlägsna skicklighet eller deras tur, att de, som stodo emot Bois-Guilbert, Malvoisin och Front-de-Boeuf, tumlade till marken. I stället för att rikta sin lansspets direkt mot sin fiendes hjälmbuske eller sköld, afvek Grantmesnils
motståndare så mycket från den raka linjen, att han kom att bryta af sin lans snedt mot motståndarens kropp, en omständighet, som räknades honom till större skam, än om han lyfts ur sadeln och slungats till marken; ty det senare kunde bero på otur, medan det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
