Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
horisonten, där en arm av Golfströmmen strök
fram. De sågo därför att fartyget hade frusit in
i ett helt litet isfält.
Då kaptenen fick se det öppna vattnet, blev
han genast lugnare. Jo, verkligen, om det bara
blåste upp en duktig vind, skulle isfältet snart
skingras. I varje fall hoppades han, att hans
fartyg skulle kunna bli fritt.
William drog släden efter sig och tänkte med
oro på sin hustru och sina barn. Hur hade de
det månne? Han hade varit borta tillsammans
med sin son nästan två veckor. Hur mycket
kunde icke ha hunnit förändras under denna tid!
Han föreställde sig sin hustrus förtvivlan. Hon
räknade naturligtvis icke längre med att
någonsin få återse dem! Vilka dagar fulla av sorg
måtte hon icke ha genomlevat! Och barnen...
Den första tiden hade de antagligen väntat på
honom, varit oroliga, sett ut genom fönstret
vartenda ögonblick och lyssnat till hundarnas skall
och varje buller...
William ryste. Han ville icke se vad som
sedan följde. Han böjde sig ned mot sin son:
— Fryser du?
Han rätade till sjömansfilten, som låg över
barnet.
— Nu är det inte så långt kvar. Vi är snart
framme. Bara litet tålamod till.
Huset dök upp över kullen. Ingen rök, inget
hundskall!
— Nu är vi redan hemma!
William ville säga det med glad röst, men hans
oro tog överhand.
Han påskyndade sina steg, nästan sprang. Han
raglade fram på sina försvagade fötter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
