Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
William kunde icke erinra sig, hur länge han
kämpat mot elementen. Dessa dagar — eller
hade det endast varit timmar — hade lagt sig
som en tjock, mörk skugga över hans
medvetande. Han vaknade till sans i en hängmatta i en
fiskekutters manskapskabyss. Bredvid honom
stod en främmande, skäggig man med en
bleckmugg. Över hans huvud hängde en smutsig
gasbinda. Där bredvid en värmeflaska av gummi.
William tittade på den skäggige mannen, och
hans blick flög över det trånga rummet, där de
tomma sovkojerna hängde i två avdelningar,
ryckte till och rätade därpå upp sig.
— Och Mitja?... Var är min son Mitja?
— Han lever. Där är han, svarade sjömannen
kort, ställde muggen på gasbindan och gick mot
utgången.
På nytt förlorade William medvetandet.
William och hans son lågo nästan en hel vecka
och vände och vredo sig i feber och
frosskakningar utan att få någon vård. Alla voro upptagna
av kampen mot vågorna. Kuttern, som hade
förlorat hälften av riggen, jagade sårad och
hjälplös, klagande och jämrande över vågorna
och löpte varje ögonblick fara att sjunka.
Himmelen, täckt av dunlätta, virvlande ovädersmoln,
var geléartad och klarnade endast för någon
kort minut. Runt omkring tjöt och dånade allt.
Efter tio dygns storm slog vinden om. Nu kom
den från nordost. På länge lade sig icke
vågorna, bundna av havets rörelse. Vinden slet av
dem deras vita kammar, jämnade ut väldiga
vattenkullar och det vita skummet flög högt i
luften. Så småningom blev havet lugnare, dånet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
