Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
döde Ssjomotschka, var och en på sin tid.
Vaggan, som William snickrat ihop med så mycken
kärlek, var icke vacker men stark, och den hade
hyst alla sex barnen under dessa femton år. Ur
denna lilla bädd hade de sedan flyttat över i en
större. Nu finns det fem sådana. Tre av dem
stå i ett rum, två i ett annat. Vem vet, man blir
kanske tvungen att utöka antalet! På den saken
hade William och Vera ofta tänkt, fast var för
sig. Vera hade ingenting emot att säga: »Nog!»
Men kan man verkligen befalla vinden: »Blås
icke!» eller vågorna: »Rulla icke!» Och mannen
hade i den frågan fullkomligt egna åsikter.
Varje andedrag från en ny människa i hans hus var
en stor fest för honom. Denna nya människa var
ju ett stycke av honom själv, William, av hans
blod och ande! Det var ju ändock något
underbart ljuvligt!...
Vladimir vaknar och börjar genast kinka:
— Varför har mor gått ut? Varför smakar
mjölken inte bra? Andruschka ska inte röra
min stol!
Men han behöver just den stolen. Han vill
rita av den, men icke så som den står, utan
stolen måste ligga på pallen mitt i rummet.
— Gråt inte! Då tar jag stolen och kastar den
i havet, och sen kommer en haj och äter upp den,
hotar brodern obekymrat och fortsätter att rita
krokiga linjer på papperet.
Volodja hör hotelsen, gråter och snyftar:
— Ja... ja... a...g ska sä... sä... äg...a
det... till mamma!
— Det kan du gärna göra. Jag är inte rädd!
— Då får du smäll!
— Då springer jag min väg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
