Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Marina, så bed, att hon får stanna kvar
ytterligare två veckor hos oss.
— Stannar du länge borta?
— Nej. Jag ska sälja något och köpa några
hundar.
— Du borde kanske hellre fara till lapparna
och köpa några renar. Du kunde kanske byta dig
till dem mot klädesplagg, kanske mot några av
mina klänningar, sade hustrun.
— Hundarna är viktigast den första tiden.
Snart har vi vintern här, då kan man spänna
dem för släden och även använda dem på jakt.
Och om jakten blir god köper vi renar.
— Barnen kommer inte att kunna vara utan
mjölk, försökte Vera.
Men han svarade icke.
Efter precis fjorton dagar kom William
tillbaka med samma ångare. Fem hundar hoppade
i land tillsammans med honom. Det var bara
magra, eländiga djur. Några voro riktigt sjuka.
Hans hustru frågade förvånat:
— Varför har du skaffat sådana hundar? Vad
ska vi ha dem till? I morgon dör nog hälften av
dem.
— Det tror jag inte. Vi ska sköta dem
ordentligt. Hundarna är unga och av prima ras. De
blir snart friska... Friska hundar kostar
mycket pengar, och vi två, du och jag, har inte så
mycket, som får rum på våra naglar...
William förde hundarna in i huset.
Vera hade ingen aning om hur mycken möda
han haft för att skaffa dessa djur. De pengar han
fått för sina saker voro bestämda för livsmedel
och billiga fiskredskap. Några pengar till prima
hundar hade han icke. Då hade han använt ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
