Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Tänk, att det finns någonting sådant i
världen... Låt oss först gå in, så kan vi prata litet
vid teet. Skonaren seglar inte ifrån oss. Säkert!
Rakt fram här... akta så du inte snavar. Jag har
gått här i trettio år och satt märken i stenarna
och ändå snavar jag ibland. Och min hustru
vrickade ofta sin fot här de första åren.
— Har ni bott här tillsammans med en
kvinna? frågade Vera förvånat.
— Ja visst. Naturligtvis. Att leva ensam här
är inte trevligt... Ja, då är vi framme.
Kusma stötte upp dörren.
— Stig in, närmare ljuset! Hos mig är allt
nedrökt.
Vera lade barnet på sovbänken och tog av det
ytterkläderna. Kusma började sysselsätta sig vid
tekitteln. Han ställde den på elden och vände
sig sedan mot kvinnan.
— Sååå! Jaså, du vill börja ett nytt liv!...
Det är sant, här på trakten är livet tungt, i
synnerhet för en sådan som du. Du är inte mycket
starkare än en kyckling. Det är tungt här...
Men skonaren har inte kommit än... Så du får
vänta litet, tillade han plötsligt helt torrt.
— Hur så? Har den inte kommit?
— Nej, och jag vet inte, när den kommer.
Vera sjönk ihop. Hon hade trott, att hon
skulle kunna gå direkt från släden ombord på
skonaren. Där — på havet — skulle hon genast ha
känt sig friare och lättare. Men nu måste hon
vänta — Gud vet hur länge! Hennes man kunde
ju komma hit vilket ögonblick som helst. Han
höll på att fiska någonstans här i närheten.
— Ja, det är svårt för en stadskvinna, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
