Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIVETS IRRGx\NGAR i67
jag, vi ha ingen skyldighet att vara logiska eller leva
efter paragrafer och klausuler. Du hade rätt, Yvonne!
Känslan är den högsta domaren, och min känsla driver
mig nu att hålla dig kvar med hela mitt väsens kraft
och ropa till dig, skria ur ångestens mörker: stanna
hos mig, ser du inte, hur jag älskar dig, gå inte ifrån
mig, jag kan inte... jag kan inte... jag kan inte...
Hans röst dog bort i ett mummel, och hans huvud
sjönk tungt ned på hennes axel.
Då slog hon upp ögonen och sade liksom för sig
själv:
— Har det omöjliga blivit möjligt? Är detta
förlåtelsen?
— Säg aldrig ut det ordet! ropade han, i det han for
upp och fattade om hennes huvud med bägge
händerna. Vad som ligger bakom oss, det är dött... vi äro
ju inte samma människor som då, vi äro nya
människor, som börja livet tillsamman och bara se framåt...
— Om jag bara ännu orkar vara så gränslöst
lycklig... sade Yvonne med ett blekt leende.
— Orkar! Jag skall ge dig av min kraft! Ha vi inte
allt gemensamt, du och jag? Å, för resten, jag vet, att
du är oändligt seg, det finns mera livskraft och
livs-törst i din lilla fina gestalt än någon kan tänka sig...
Vad ler du åt?
— Jag ler åt ett gammal dumt skolflickuttryck, som
nu kommer för mig... om mitt undantagsöde. Jag
börjar tro, att det är den stora, exempellösa lyckan, som
nu äntligen börjar för mig...
— Yvonne! Du kära!
De höllo varandra hårt omfamnade och visste ej att
någon kommit in i rummet. Då hörde de en skälmaktig
pojkröst tätt framför sig:
— Hej, föräldrarna —!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
