Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Självkänslans och samkänslans försoning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
finna vi hos mänsklighetens äkta heroer, vilka alla i en
eller annan form varit de svagas hjälpare. De hava ägt
både den individuella och den sociala viljan, både
originalitet och allmänmänsklighet; de ha varit såväl realister
som idealister, såväl frihetsvänner som människovänner,
eller med ett ord, förkroppsligade profetior om
mänsklighetens slutliga harmoni, lysande vittnesbörd om dess
gränslösa fullkomningsmöjligheter. Hoppet om en sådan slutlig
harmoni, för vars förverkligande socialismen endast är ett
av många genomgångsmoment, detta hopp är det, som
under stora, historiska genombrott lagt glans och glöd
över tiden. Man har åter hört ljuda profeternas och
kristendomens löften om ett tusenårigt rike, där de, som hava
bärgat kornet skola äta det, de, som insamlat vinet skola
dricka det; där ljud av gråt och klagan icke skall höras;
där en icke skall bygga och en annan bo, där en var
skall sitta under sitt vinträd. De största andarna hava
under sådana tider varit de, vilka framstått under den
ädla bilden av en kämpe, som med ena armen banar sin
egen väg, med den andra lyfter upp sin sårade kamrat —
i stället för att bruka båda armarna att hugga sig själv
väg, eller båda att bära och förbinda.
Vi leva i ett sådant stort skede. Ännu är striden
het mellan individualismen, som kräver plats för de få,
och socialismen, som kräver plats för de många. När
det gäller handling i det nuvarande skedet, då är det
målsmännen för de många, vilka än så länge hava den
viktigaste insatsen att göra. Jag vill sammanfatta min
tankegång med en bild, som jag en gång förr brukat i ett
annat sammanhang, men vilken är suggestiv i mer än ett
avseende. En ökenresande blev under nattens stillhet
frågad av sin vägvisare om han ej hörde tunga suckar.
»Vem skulle då sucka?» sporde resenären. »Öknen,»
svarade vägvisaren, »öknen är det, som suckar av längtan
att varda en ängsmark.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
