Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Contributor Gun Kessle died in 2007, less than 70 years ago. Contributor Björn Bergström is or might still be alive. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXVI. En frukost i Bhubaneswar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är ett lömskt angrepp på Mao Tsetung. Denna fråga kan dock inte
besvaras då man på Asiatic Society denna gång inte far diskutera
politiska frågor. Det har man kommit överens om.
Till slut klingar debatten i alla fall ut med hänvisningar till Romain
Rolland och Vivekanandas insatser i den nödvändiga integrationen av
västerländskt med österländskt. Vi går nerför trapporna och kommer
ut i den tunga Calcuttanatten. När vi går hemåt mot hotellet säger
Gun:
— Jag undrar om det var något sådant här föredrag om
Vivekananda och brahminer och sudra och om hur alla brahminer skulle
förlora kast och bli sudra och hur hela världen skulle bli lågkast och
kastlös i revolutionen som hade gjort Nehru så upprörd den gången i
Bhubaneswar. Det gick ju änglar genom salen i hela bataljoner när
kineserna talade. Brahminerna snörpte på mun var gång kineserna
lyckligt förklarade att de var överens med Vivekananda om att
världen skulle sudrifleras.
Ty första gången vi verkligen hörde att det var konflikter mellan
Indien och Kina var för tjugotvå år sedan. Det var i Bhubaneswar i
januari 1959. Då rådde ännu officiellt djup vänskap. Man viftade med
flaggor och ropade att indier och kineser var bröder.
Det var all-indiskt författarmöte och jag var där som utländsk
författare. Adla brahminförfattare varnade för den tilltagande
vällevnadens kulturfientliga följder; de menade att den indiska
välfärdsstaten utgjorde en fara för poesien. Jag anslöt mig till gruppen yngre
författare, lågkastförfattare. Vi höll tal om författarnas plikt mot
folket. Jag minns att jag höll ett brandtal om folkbildning. De ädla
brahminförfattarna log överseende. En av dem sade mig något jag inte
hört sedan före kriget:
— Folkbildning det är vad som kallas contradictio in adjecto.
Både premiärminister Nehru och vicepresident Radhakrishnan
deltog i mötet. Det pågick i flera dagar. Den första januari 1959 inbjöds
Gun och jag till frukost med Nehru, Radhakrishnan var med och vi
drack te och åt rostat bröd med marmelad. Vi fick varsitt hårdkokt
ägg. Mitt under frukosten berättar någon för Nehru om kineser som
talat om nödvändigheten att kämpa mot kastväsende. Nehru blir
upphetsad. Han far röda fläckar i ansiktet. Han höjer rösten:
— Kineserna hackar alltid på oss! Ständigt hackar kineserna!
Nehru bryter ut i en hätsk tirad mot Kina och kineser.
Radhakrishnan sekunderar honom. De närvarande nickar instämmande. Ännu
när vi tar farväl och går därifrån muttrar han surt med framskjuten
underläpp om kineser och kastväsende och kinesisk oförskämdhet.
Vi diskuterade frågan sinsemellan senare. Men hur vi vred och
306
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
