Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Contributor Gun Kessle died in 2007, less than 70 years ago. Contributor Björn Bergström is or might still be alive. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXIV. Dom över döda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lösningar föds ur de stora samhällskonflikterna. Det är också en på många
plan fascinerande stad och A. Datta har helt rätt när han skriver att
främlingen som kommer till Calcutta måste vara beredd att lära
känna staden. Eländet finns. Det är just det eländet som striderna i
Calcutta gäller.
— Och tror du vi skulle kunna bemästra Calcuttas problem ens på
tjugo år efter en revolution? säger Arun.
Här står Bose staty. Trettiotalets store vänsternatiönalistiske ledare
blev fyrtiotalets agent för Tyskland och Japan. Eller var det inte så?
Man kan säga att Bose under Andra världskriget gjorde vad Roy
försökte under Första världskriget. Med hjälp av sina fienders fiende
befria sitt land. Nu var dock inte Första och Andra världskriget riktigt
samma sorts krig. Det fanns en olikhet mellan Kaisern och Hitler.
Den Indiska Nationella Armé som Bose ledde var en hjälptrupp åt
Hitler. Hade man frågat mig 1944 hade svaret varit enkelt och tydligt:
— Bose är en fascist.
Det var han kanske. Det var som Kali sade ofta svårt att se åt vilket
håll nationalismen skulle gå. Den Bose som ännu var vänsterns
älskling och ännu själv talade om det socialistiska Indien skrev ju redan
1934 The Indian Struggle som var ett uttryck för en nationalism på glid
mot fascism. Men att beundra Mussolini var inte i Indien 1934 något
ovanligt. Antiimperialismen var starkare än antifascismen. Den
brittiska imperialismens verklighet gjorde hotet från fascismen otydligt.
Det finns andra tvetydigheter. I de rysk-tyska diskussionerna år
1940 hade Indien tillfallit Moskva efter Storbritanniens nederlag.
Frågan vem som lurade vem under dessa samtal är oklar. När Bose
flydde från Indien var det med Indiens Kommunistiska Partis hjälp.
Han flydde över Afghanistan och Sovjetunionen till Tyskland. Men i
Tyskland ville inte Hitler träffa honom. Det skulle inte Moskva
uppskatta. Samtidigt kopplades Indiens Kommunistiska Partis illegala
apparat samman med de tyska och italienska underrättelsetjänsternas
kontor i Kabul. Vissa delar av apparaten blev kvar hos tyskarna (av
antiimperialistiska skäl) även när partiet som helhet svängdes över till
att stödja britternas krigsansträngningar senhösten 1941. Det tog
partiets ledning några månader att svänga partiet från en politik som
reellt innebar ett stöd åt axelmakterna till en linje som innebar ett så
gott som totalt stöd åt britterna. Men när de lyckats genomföra detta
då hade de också ställt partiet i motsättning till det indiska folkets
nationella intresse. Quit-India kampanjen 1942 var en nationell
rörelse. Men liksom Bose och hans följeslagare ställt sin nationalism i
axelmakternas tjänst hade kommunisterna ställt sin sociala revolution
i det sovjetiska utrikesdepartementets tjänst. Den nationella resningen
286
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
