Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Contributor Gun Kessle died in 2007, less than 70 years ago. Contributor Björn Bergström is or might still be alive. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV. Bilden av Indien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
textutgivning Sir William Jones påbörjat och publicerade först Hindu
Law on Contract and Successions (Calcutta 1798, London 1818) och
därefter Two Treatisies on the Hindu Law on Inheritance (Calcutta 1810).
Till ledning för vidare studier utgav han år 1805 sin Sanskrit Grammar
och samma år publicerade han den biprodukt av de juridiska
sanskritstudierna som kom att bli grundläggande för brittisk indologi: Essay on
the Vedas.
Men — och det är poängen och det är för att ta fram den i relief som
jag givit denna bakgrund — hans syn på Vedaskrifterna var formad,
bestämd och begränsad av Ostindiska Kompaniets
skatteindrivar-intressen. Trots all sin lärdom förmådde Thomas Colebrooke — och
med honom de brittiska orientalisterna — inte se deras storhet. De
förblev för honom intressant infödingslitteratur och han uttryckte
detta tydligt och klart:
De är alltför omfattande för en fullständig översättning och det de
innehåller skulle inte ge läsaren lön för sin möda: än mindre
översättaren.
Det blev inte britterna utan de tyska forskarna som förmådde utnyttja
de manuskript Ostindiska Kompaniets skatteindrivare och jurister
samlat upp. Ar 1816 publicerar Franz Bopp Uber das Conjugationssystem
der Sanskritsprache och grundlägger därmed den jämförande
språkforskningen. Vägröjare hade varit romantikern Friedrich von Schlegel med
Von der Weisheit und Sprache der Inder, 1808, och arbetet följdes upp av
sådana som Christian Lassen, född i Bergen och professor i Bonn;
Theodor Benfey, som trots den förhärskande antisemitismen blev
ordinarie professor i Göttingen 1862 och en av Tysklands mest
berömda orientalister. Det var hans översättning av Panchatantra som år 1859
öppnade sagovärlden och visade hur berättelserna vandrat och att
vårt mest lokala, ursprungliga, folkliga samtidigt är en del av det stora
gemensamma mänskligt konstnärliga arvet. Albert Friedrich Weber,
professor i Berlin, skapade grunderna till den indiska
litteraturhistorien; Rudolph von Roth, professor i Tubingen, som frilade Veda från
kommentaravlagringarna och en lång rad andra framstående tyska
professorer och vetenskapsmän gjorde under mitten av
adertonhund-ratalet det arbete som de brittiska vetenskapsmännen visat sig
oförmögna till. Det största arbete som på brittisk mark utfördes om indisk
litteratur och kultur och religion genomfördes av Friedrich Max
Muller och han var tysk och hade flyttat till England för att komma
närmare Ostindiska Kompaniets samlingar av sanskritmanuskript.
Som vetenskapsman var han redan formad när han kom till England.
England härskade över Indien men detta härskande utbildade till
130
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
