Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJÄTTE KAPITLET.
Tvenne utfärder med yuracåreindianer.
I Aguirres kanot stufva vi in oss, indianer och hvita med
matsäck och bytesvaror. Det är en liten rankig tingest.
När den sista indianungen, som ska med, klifvit i, är den
lastad så, att kanten blott ligger ett par tum öfver vattnet.
Hastigt glider kanoten utför floden, utmed
urskogsstranden, mellan högar af bråte och träd, som störtat ned i vattnet.
Ena sidan af flodstranden är hög och brant samt täckt med
urskog, den andra låg och öfvervuxen med täta snår af
pilgräs.
Det snattras och pratas i kanoten; intet läte från skogen,
ingen plaskande fisk undgår naturmänniskan. Man ser djuren
långt borta tätt inne i löfverket, man härmar apornas läte,
man fröjdas åt allt i naturen.’ Djuren äro dock skygga här,
där de förföljas af ovanligt skickliga bågskyttar, skickligare
än andra indianer, jag lärt känna.
Det är något tjusande i en sådan färd, när det i hastig
takt bär utför den strida floden och indianerna skickligt
manövrera fram kanoten mellan trästockarna och genom
vattenhvirflarna. - Männen i sina skjortor af bultad bast och sina
rödmålade ansikten, kvinnorna i sina bastdräkter och sina
halsband af frön och glaspärlor höra så intimt ihop med detta
lif på urskogsfloden.
Kanotfärderna ha äfven de sina vidrigheter. När det är
morgon och afton, när det är svalt, är det behagligt, men när
middagssolen steker, då glömmer man både naturens skönhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
