Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finlands nittonhundratalsdiktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hålla klassmotsättningarna bland finlandssvenskarna. Fylligare och rikare äro
emellertid de följande berättelserna Inför havets anlete (1921), Kristina Bjur (1922)
°ch Klas-Kristians julnatt (1923). Men även i dem märkes att Mörne till sin
natur icke är berättare och människoskildrare. Större intresse ha romanen Ett
hv (1925), som till stor del är en uppgörelse med författarens eget liv och strä-
vande, och novellerna Någon går förbi på vägen (1928), där man finner samma
måtvända självfördjupning och samma religiösa grubbel som i hans sista dikt-
samlingar. Även skådespelen Den helige Henricus (1914), Fädernearvet (1918)
°ch Solens återkomst (1920) visa, att Mörne icke har gåvan att skapa verkligt
levande, från honom själv frigjorda människogestalter.
I Mörnes väsen finnas djupa motsatser, och hans verk blir ett mer
eller mindre fåfängt försök att övervinna dem. Den fulla, fasta har-
monien når han aldrig. Han är på en gång skald och handlings-
människa. Men hans dikt kan aldrig helt försona honom med att
hans politiska och sociala gärning enligt hans egen uppfattning blivit
fruktlös. Han kastar sig djärvt in i strider, men hans ömtåliga sinne
saras djupt av de hugg han får och av de nederlag han lider. Inom
honom lever ständigt en längtan efter ro och stillhet, som aldrig blir
tillfredsställd. Han kan aldrig verkligt glömma sig själv, men han
drömmer om jagets uppgående i något större, i naturens eller evig-
hetens oändlighet. Han har ett starkt behov av lycka och glädje,
men vemodet, bitterheten och tungsinnet bli hans lott. Blickar han
tillbaka på sitt liv synes allt dess innehåll honom ringa inför det
faktum att döden nalkas. Men ur dessa motsatser och denna sönd-
ring växer rikedomen i hans dikt fram. Mest uppskattad har han
blivit för den svenska tonen i sin dikt, och i själva verket har han
betytt kanske mer än någon annan samtida för väckandet av den
svenska nationalkänslan bland Finlands svenskar. Men rent konst-
närligt står väl dock hans sista diktning med dess djupa, stora känslor
högst.
* * *
Under den mörkaste Bobrikofftiden sände Bertel Gripenberg (f. 1878
1 Petersburg) våren 1903 ut sina första Dikter. Men det var icke
Politiskt betryck och tidens ondska som gåvo dem deras ton. I ung-
domligt trots uppreste Gripenberg sig mot den dysterhet och patrio-
tiska sentimentalitet, som behärskade så mycket av tidsandan. Mitt i
den tunga grå atmosfären, som låg över landet, höjde han livsnjut-
n,ngens röda fackla. Det var först och främst hans eget temperament
som där bröt fram. Men det var också något av en för ungdomen
gemensam stämning. Gripenberg var mer än någon annan Euterpe-
kretsens skald. De äldre kunde helt uppgå i det passiva, sega, en-
Bertel
Gripen-
berg.
Sog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
