Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finlands nittonhundratalsdiktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ser han klart sin begränsning, ser också som sitt väsens kärna bohem-
naturen, ensamheten i det korrekta samhället. Den förlorade sonen
är hans älsklingsgestalt. Hur mångskiftande hans diktning än är så
kan hans diktarnatur dock icke kallas rik — alltför ofta bli hans
verser tunna och litet banala. Men i de stora ögonblicken bäras de
av starka känslor.
Procopé har även utgivit några skådespel, som vittna om en viss blick för det
dramatiskt verkningsfulla, men dock äro av ringa betydelse i bredd med hans
lyrik. Belsazars gästabud (1905) har emellertid ett visst litteraturhistoriskt intresse
som ett av de främsta uttrycken i svensk dramatik för en exotiskt praktfull och
symboliskt ordrik fin-de-siècle ton. Enligt Procopés egen uppgift koncipierades
stycket under intryck av hans bibelstudier och den stora Babel-Bibel-diskussionen
alldeles oberoende av Wildes Salome, men tydligen har detta stycke dock sedan
under utarbetandet rätt starkt påverkat Procopés.
Procopés diktning är stadsbons. Han är den förste finlandssvenske Arvid
lyriker, i vars dikt Helsingforsscenerier i större utsträckning ingå. Morne-
Men han älskar även småstadens, särskilt Borgås idyllstämningar.
Däremot skänker landsbygden honom jämförelsevis sällan motiv.
Mörne är i detta hänseende hans motsats. Framom alla andra
finländska skalder är han den svenska kustbygdens och skärgårdens
diktare. Han hade visserligen här Tavaststjerna som föregångare,
nien Mörnes diktning får en annan ton genom den starkt medvetna
°ch framhävda samkänslan med dessa trakters svenska inbyggare.
Detta är dock endast en sida av Mörnes verk. En annan är den
sociala och politiska lyriken, som blir ett uttryck för hans häftiga,
lidelsefulla vilja, men visserligen också för hans djupa besvikelser.
Och slutligen har hans diktning även intimt personliga drag, vare
S1g han ger uttryck åt sin kärlek eller åt sitt grubbel inför de stora
världsgåtorna och döden.
Arvid Mörne (f. 1876 i Kuopio) utgav 1899 sin första diktsamling Rytm och
r,rr>. Han har själv bland de skalder, som i hans ungdom skänkte honom de
djupaste intrycken, uppräknat Tavaststjerna, Heine, J. P. Jacobsen, Vilhelm Krag,
Ola Hansson och Emil Kléen. Man fäster sig vid att han icke nämner någon
av de egentliga nittiotalsdiktarna i Sverige. I själva verket tyckes Karlfeldt vara
den ende av dem, som för honom haft en större betydelse, och denna betydelse
ligger även i det mer periferiska, främst i upptagandet av folkliga ord. Rytm och
r,tn har över huvud en lätt och ungdomlig ton. Solen lyser över klart, blått
vatten, kärleken är ljus, om ock istänkt med litet vemod, och i många av dikterna
Dingar en glad viston. Men även tidens politiska allvar avspeglas i några dikter.
Oe präglas ännu, liksom Procopés tidigare poesi, av en idealistisk tro på det
finska folket. I Kväll i Lauterbrunnen tänker Mörne på sitt fjärran land:
503
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
