Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finlands nittonhundratalsdiktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klockbojen ringer, ringer.
Klockbojen ringer.
b°, har han
493
Årorna tar jag, ror och ror —
längtan att före natten
möta den höga klarhet som bor
lik en stor, en strålande stor
syn över vida vatten,
ger mig kraft, när jag ror.
Var är vägen? Jag stirrar mig blind —
dimma, och endast dimma,
trycker sig tätare mot min kind.
Var är vägen för den, som är blind,
var en ljusnande strimma,
var en levande vind?
Bryt våra stammar, storm, och bryt de sista
rötternas motstånd i gammal jord!
Natten förråder det icke,
vågorna lägga sig icke —
ingen morgon väntar oss,
endast det: att brista, ej böjas... blott brista.
Natt, som vi väntat, väntat länge, slute
mörkret omkring våra kronor tätt!
Stormen vilar icke,
vågorna lägga sig icke —
ingen morgon väntar oss,
och i branten stå vi, långt ute, längst ute
kyla mitt hjärta och göra mig blind.
Inga levande vågor,
ingen levande vind!
Juhani Aho
*■*11 symbol
hade kort förut gjort enen, som böjes, men icke brister,
för finnarnas motståndskraft mot förryskningen. Tallen
1 Lybecks dikt — förut använd av Snoilsky som symbol för det
svenska i Slutvignett — blir, som Emil Hasselblatt påpekat, en
Motsvarighet och en motsats till Ahos enris: »Bägge hämta de sin
styrka inom sig själva: den ena med hoppet om att rida ut stor-
Men även svenskarnas ställning i Finland som västerns utposter mot
°ster, hatade och bekämpade av det finska folket, bland vilket de
bo, har han uttryckt i dikten Trötta träd:
Klockbojen ringer.
>
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
