Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nittonhundratalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
454
‘ tu k Li.Lt i mi
Jag väntar vid grinden åt havet,
där mareld på dyningen går,
och snart är mitt hjärta begravet
och snärjt under havsnattens hår —
under havsnattens hår.
Ah, så kom, kom i namn av allt mänskligt och mjukt,
kom och räck mig din blodvarma hand,
att mitt hjärta på nytt, som är havstrött och sjukt,
finner land —
finner land.
I denna dikt liksom i några andra från ungefär samma tid hör man
en fördjupad återklang av Österlings ungdoms symbolism. Men sam-
tidigt med att de beteckna dess konstnärliga fulländning beteckna de
också dess avslutning.
Kriget upprörde den varma känsla för det mänskliga, det med-
lidande, som blivit en av de centrala känslorna i Österlings sinne,
och hans förtvivlan, hans ångest, men också hans tro att alla dessa
lidanden trots allt måste ha någon mening återljuda i hans Sånger 1
Österlings Skåneskildring har över huvud i sin saklighet och i sin känsla
för bondetraditionerna mycken frändskap med Karlfeldts Daladiktning-
Här tycker man sig också finna en motsvarighet till den omdaning
av naturuppfattningen Karlfeldt några år tidigare låtit framträda i
häxdikterna i Flora och Pomona, fastän Österling aldrig på samma
sätt gripes av det mörkt demoniska. Han fortsatte icke heller natur-
diktningen i denna ton.
Men man ser något motsvarande i hans kärleksdiktning. I hans
ungdoms dikter spelade kärleken en ganska liten roll, och då den
syntes där, var den skygg, drömmande och svävande. Men i Blom-
mande träd får den starkare klang. I Purpurfågeln bryter den fram
som het lidelse, visserligen i ganska Levertinska tonfall. Men att
detta icke blott var litterär lek synes av den följande samlingen
Facklor i stormen, den av Österlings samlingar där man skönjer mest
av oro, ångest och inre kamp. Där finnes hans djupaste kärleksdikt
Jag väntar vid grinden åt havet, som väver samman kärlekens och
havets mystik till en hemlighetsfull enhet, ytterligare understruken
av den suggestiva strofbildningen:
Natur, din leende ovanvärld
är den formera än rötternas mull,
som hårt av de trälande armarna snärd
försakar ljuset för kronornas skull?
(Naturbön.)
H
I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
