Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nittonhundratalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I Ossiannilssons diktning mötes åttiotalets sociala radikalism med nittiotalets
övermänniskodyrkan och nationella patos. Men han har också haft personliga
förutsättningar att tillägna sig just denna idévärld. Han var son av en skånsk
arbetare. Tidigt medveten om sin begåvning, drömmande om sin framtids stor-
verk, kände han i skolan och senare som informator hos skånska aristokrater
bittert de förödmjukelser han ansåg sig utsatt för från de socialt högre ståendes
sida. Vive l’empereur, dikten om den unge Napoleon, som i krigsskolan för-
olämpas av seigneurerna och markiserna, bygger, enligt vad han själv upplyst, på
ett av hans egna skolminnen, och Marat uttrycker, också enligt hans egen för-
klaring, i all sin vildhet känslor, dem hans barndoms ekonomiska förhållanden
fostrat. Fattigdomen och ringaktningen eggade blott hans fantasi att sträcka sig
allt högre och att dikta in hans eget jag i de världshistoriska hjältarna. Då han
blev student var han därför i högsta grad mottaglig för den sociala radikalism,
som i Lund — Bengt Lidforss’ stad — i de akademiska kretsarna levde kvar
långt starkare än i Uppsala, där Verdandiandan vid denna tid redan mattats av
och i stället unghögeridéerna börjat samla kring sig de främsta bland ungdomen,
inspirerade särskilt av Harald Hjärne. Men någon organisk enhet förmådde Os-
siannilsson dock icke skapa av dessa olika tankar som fyllde hans sinne. I sina
dikter gav han dem emellertid ett till en början fascinerande uttryck. Dikternas
kraftiga rytm och retoriska prakt ryckte oemotståndligt med, och för ungdomen
under 1900-talets första år var Ossiannilsson skalden framför andra. Men små-
ningom förlorade hans diktning åtskilligt av sin tjusning. Ordrikedomen blev
tröttande, rytmernas hamrande och trummande fick i all sin yttre omväxling dock
något monotont, man saknade bakom det virtuost deklamatoriska förkunnandet
av idéerna den innerlighet, som visat att de verkligen bakom sig haft en djup
och stark personlighet. Och Ossiannilsson förlorade rätt snart den förgrundsplats
i den unga litteraturen han under några år intagit.
Hur ny och egenartad hans form än först tycktes för lyssnaren har den dock
ett klart samband med tidigare svensk dikt. Närmast utgår han otvivelaktigt från
Fröding ’•— rytmer, ord och ibland hela versrader föra ovillkorligen dennes dikter
i minnet. Men han går även längre tillbaka i traditionen. Runeberg har, som
redan Böök anmärkt, skänkt honom åtskilligt både av rytmer och annat; bakom
Kitcheners jakt och Napoleon i dikten Austerlitz skymtar man Sandels och — 1
den senare — även Döbeln vid Jutas. Ossiannilssons största litterära upplevelse
var dock Kiplings soldatsånger. Där fann han föraktet för de passiva, skeptiska
åskådarna, där fann han dyrkan av viljan och bragden, och där fann han också
något av det rytmiska och deklamatoriska som kom att prägla hans egen vers.
Ossiannilssons roman Barbarskogen (1908) hälsades som ett löfte
om att han skulle bliva icke endast den nya tidens lyriker utan också
dess romanförfattare. Hade han i sina dikter i viss mån dolt den
personliga innebörden bakom masken av berömda namn, så låg häl
det självbiografiska i öppen dag. Ossiannilsson hade oförbehållsamt
slutit sig till socialdemokratien, spelat en framträdande roll i den
socialdemokratiska ungdomsrörelsen och publicerat aggressiva social-
demokratiska agitationsbroschyrer. Men i längden fann sig hans starka
oavhängighetsbehov icke till rätta inom den socialdemokratiska parti-
disciplinen och han bröt sig ut ur partiet. Barbarskogen innehåll61"
440
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
