Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Axel Karlfeldt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38o
Du höga orgverk, jag är en man
i din menighet
»och samlar din mångfald, så gott jag kan,
till enighet.
gemenskapen med (ränderna funnos kvar, men hos honom fanns ocksa
en djup ensamhetskänsla och en längtan till fjärran vidder. Han
kände en stark och innerlig glädje över att leva, men han visste
också vad livet skänker av sorger och konflikter. Han kände lidel-
sernas stormar och den jordiskt sinnliga makten i kärleken, men han
bar också inom sig längtan till den ljusaste och sprödaste renheten.
Han hade den fasta karaktärens manliga allvar, men hans själ var
också full av humorns leende glädje. Det är sällan i hans dikter
blott en av dessa känslor kommer fram; vanligen födas de ur en
sammansatt känslogrund. Karlfeldt är som natur knappast den mest
komplicerade av de stora nittiotalslyrikerna, snarare tvärtom, men
hans dikter bli till sin stämning ofta mer mångtonigt sammansatta
än de andras därför att hos honom samtidigt så många stämmor spela
med. I Vinterorgel, dikten som avslutar hans sista diktsamling, an-
tyder han själv detta:
Denna mångstämmighet är det också som ligger bakom hans strofers
svällande böljegång, hans rytmers växling och hans språks till ur-
sprung och karaktär så vitt skilda element.
Men trots stämningsrikedomen ter sig hans verk enhetligare än nå-
gon samtida skalds. Han är uteslutande lyriker. Och hans lyrik
står i allt väsentligt utanför tidens filosofiska och sociala strider. Han
har icke som Levertin och Fröding slitits mellan realism och roman-
tik, han har icke som Levertin frestats av dekadenströtthet i sitt
eget sinne, han har icke som Fröding grubblat över det goda och
det onda, han har icke som Heidenstam känt sig kallad att i strid
med tidsandan ställa upp nya program och nya gudar. Han har åt-
minstone icke talat om detta i sina dikter. Hans värld är mer be-
gränsad än de andras. Men han har i sina dikter uttryckt det som
hans mer fasta och starka än livliga och rörliga sinne bar inom sig,
barndomsvärldens ljusa minnen och mannaålderns segrande harmoni,
den trygga fäderneärvda nationella traditionen, den friska, sunda man-
ligheten och även något av den moderna oron.
–––A t t i £J i i j. II l 1
"T
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
