Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Fröding
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
340
Jag är en fånge i andanom,
min själ förgås i den långa ledan,
som grubblet föder och huldar om
det var så fruktansvärt längesedan
ett ljud av liv till mitt öra kom.
episoder ur hans eget liv i mer eller mindre löjlig belysning, ibland tar han upp
politiska eller andra allmänna frågor. Hans politiska hållning är liksom tid-
ningens avgjort radikal. Han angriper Boström och protektionismen och skämtar
med kungligheten och med prästerna, han intresserar sig livligt för rösträttsfrågan,
och han försvarar norrmännens rätt att om de så önska gå sin väg ur unionen.
Detta åttiotalsfrisinne förblev han i huvudsak trogen så länge han över huvud
förmådde intressera sig för politiken, ehuru han i sin mogna diktning blott
några få gånger berörde sociala frågor. Icke ens de nietzscheanska idéer han
längre fram tillägnade sig kunde i högre grad rubba det. På tal om Nietzsche
skrev han 1893 till Adolf Paul: »Alltså ämnar jag fortfara att vara demokrat,
även sedan jag kommit till insikt att en människas förnämsta uppgift är att ut-
veckla sig själv till högsta möjliga grad av förnämhet och förnuftighet.» I Karl-
stads Tidning publicerade han också en mängd av sina dikter och skönlitterära
prosabitar. Där ingingo sålunda flertalet av de på värmländsk dialekt skrivna
ting, som han sedan samlade i de två banden Räggler å paschaser (1895, 1897)-
Han var alltså rätt produktiv som tidningsman, men någon verklig tillfreds-
ställelse skänkte arbetet honom icke i längden. Han klagade gång på gång över
att han som kåsör måste spela en clownroll och han längtade att slippa därifrån.
Ungdoms- Till en del berodde det på att han blev medveten om att hans uppgift dock
diktning. var verklig diktning. Rimmat hade han redan i pojkåren, då modern och han
skrevo vers till varandra. Men kamraterna i skolan hade ingen aning om hans
poetiska begåvning. I Uppsala började han skriva dikter i tidens föga poetiska
anda, »mest parodier och studentikosa kamratvisor av icke särdeles uppbygglig1
slag» enligt hans egen uppgift. Sällskapandet med de unga flickorna på Värm-
landsgårdarna framkallade åter tillfällighetsdikter i en lätt och spirituell ton. Men
allt detta var huvudsakligen blott lek.
Emellertid sysselsatte sig hans tankar under de mörka tiderna efter det han
lämnat Uppsala med planer på att bli författare. Det var den enda framtids-
möjlighet han såg för sig. Men icke heller den kunde han riktigt tro på. Tom-
heten och obetydligheten i den lyrik han då diktade insåg han själv: »Vers kan
jag inte skriva. Jag har ingen skaldeuppfattning, men väl gesällaktig hantverks-
provtillskärningsfallenhet» skrev han till Hellberg 1885. Tidsandan var icke heller
gunstig för lyrisk diktning. Han gjorde också upp en plan att författa en realis-
tisk roman i tidens smak, men därav blev ingenting. Hösten 1885 sände han
emellertid Karlstads Tidning en dikt Ve med äkta åttiotalsangrepp på övertron
och »himlande dunkelmän», och den följdes sedan av flera andra. Den märk-
ligaste poesi han under dessa år skrev var dock två rimbrev till Hellberg, for-
mellt inspirerade av Sömngångarnätter och av Ibsens rimbrev. I dem ger han
oförbehållsamma uttryck åt sin självkritik och sin Weltschmerz och biktar sin oför-
måga att gripa in i handlingens värld, sin känsla av att vara en passiv åskådare
till allt som händer och antyder samtidigt att hans drömmar och inre syner for
honom ha en intensivare verklighet än allt yttre — allt detta sådant som sedan
kommer att utgöra väsentliga beståndsdelar i hans stora diktning:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
